Transfusionsreaktioner, inom medicinen kallade hemolytiska transfusionsreaktioner, är allvarliga komplikationer som kan inträffa efter att en patient fått en blodtransfusion. Vid en sådan reaktion attackerar patientens immunsystem de transfunderade blodcellerna. Detta kan ge tydliga symtom som frossa, feber, utslag och förvirring. Hur snabbt patienten återhämtar sig – eller om tillståndet blir livshotande – beror på reaktionens svårighetsgrad. Vårdpersonalens snabba och effektiva insats spelar dessutom en avgörande roll för patientens återhämtning.
Kontakta genast närmaste vårdpersonal om du upptäcker symtom på en transfusionsreaktion. Eftersom transfusionsreaktioner kan vara livshotande är det av yttersta vikt att transfusionen stoppas och att patienten snabbt bedöms och behandlas. Genom att avbryta transfusionen säkerställs att patienten inte får mer blod som kan vara oförenligt med immunsystemet – till exempel blod av fel blodgrupp eller blod som innehåller inkompatibla antikroppar.
En sjuksköterska eller läkare måste bedöma den patient som misstänks ha drabbats av en transfusionsreaktion. Vårdpersonalen ska mäta patientens vitala parametrar – temperatur, blodtryck och hjärtfrekvens – och jämföra värdena med de mätningar som registrerades före transfusionen. Dessutom ska man kontrollera om tydliga symtom som utslag, frossa, feber, svimningskänsla och yrsel föreligger.
Vårdpersonalen ska även kontrollera patientens identitetsuppgifter på nytt och försäkra sig om att samma uppgifter anges på blodproduktens förpackning. Felaktig identifiering är nämligen en av de vanligaste orsakerna till transfusionsreaktioner.
Även om sjuksköterskan och patienten misstänker att en transfusionsreaktion pågår, är det läkaren som ska ställa diagnosen och inleda rätt behandling. Läkaren kan därefter ordinera olika åtgärder, exempelvis antihistaminer, intravenös vätskeersättning, smärtlindrande läkemedel, kortikosteroider och andra preparat som lindrar symtomen vid en transfusionsreaktion.
När diagnosen transfusionsreaktion har ställts ska vårdpersonalen skicka tillbaka blodpåsen, förpackningen, slangarna och övriga tillbehör till sjukhusets eller vårdinrättningens blodbank för analyser som blodgruppstypning och bakteriologisk odling. Läkaren kan även besluta om en ytterligare typning av patienten för att fastställa blodgruppen samt vilka antikroppar som finns i patientens blodomlopp. Utredningen kan också omfatta en urinanalys, eftersom nedbrytningsprodukter från blodceller kan skada njurarna, för att förebygga framtida problem med kompatibiliteten hos blodprodukter.
De flesta transfusionsreaktioner är lindriga, men vissa kan bli allvarliga eller livshotande. Tidig upptäckt, omedelbar avbrytning av transfusionen och skyndsam medicinsk behandling minskar risken för komplikationer avsevärt. All personal som hanterar blodprodukter bör därför noggrant kontrollera patientidentitet och blodprodukt innan varje transfusion.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online