Ett högt kaliumvärde i blodet kallas hyperkalemi. Tillståndet är oftast lindrigt och går enkelt att behandla, men i svåra fall kan det vara livshotande. Ett problem med hyperkalemi är att det sällan ger några symtom förrän kaliumnivån har blivit betydligt förhöjd.
Koncentrationen av kalium i blodet ligger normalt mellan 3,5 och 5,0 milliekvivalenter per liter (mEq/L). Hyperkalemi definieras vanligtvis som ett värde över 5,0 mEq/L.
Symtomen på hyperkalemi visar sig ofta först när kaliumnivån överstiger 6,0 mEq/L. Typiska tecken är trötthet, muskelsvaghet, illamående samt stickningar eller domningar i kroppen. Vid mycket höga nivåer kan tillståndet påverka hjärtats rytm, vilket gör det viktigt att söka vård snabbt.
Hyperkalemi orsakas ofta av nedsatt njurfunktion, till exempel vid glomerulonefrit (inflammation i njurarnas små filterstrukturer) eller lupusnefrit (där autoimmuna sjukdomen lupus leder till njurinflammation). Det kan också bero på ett stopp i urinvägarna som hindrar urinen från att lämna kroppen. Andra vanliga bidragande faktorer är vissa läkemedel, exempelvis blodtrycksmediciner som ACE-hämmare, samt ett alltför stort intag av kaliumrik kost.
Lindrig hyperkalemi behandlas ofta med vätskedrivande läkemedel (diuretika) som ökar utsöndringen av kalium via urinen. Vid svårare fall kan intravenös glukos ges, vilket stimulerar kaliumet i blodet att flytta in i kroppens celler. I akuta situationer kan även kalcium och insulin användas för att snabbt skydda hjärtat och sänka kaliumnivån.
Patienter som är benägna att utveckla hyperkalemi bör begränsa intaget av kaliumrika livsmedel som bananer, apelsiner, potatis, tomater och nötter. Det är också viktigt att undvika vissa läkemedel, bland annat icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID), eftersom dessa kan försämra njurarnas förmåga att utsöndra kalium. Regelbundna blodprov hjälper till att övervaka kaliumvärdena hos riskgrupper.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online