Sjukhus är enligt ackrediterande och tillsynsmyndigheter (bland annat Joint Commission, AABB, CAP och FDA) skyldiga att säkerställa att blodprodukter används på ett korrekt sätt. Detta minskar riskerna, men eliminerar dem inte helt. Sjukhus måste dessutom regelbundet granska sina transfusionsrutiner och utvärdera negativa utfall. Riktlinjer och arbetsrutiner uppdateras, granskas och övervakas kontinuerligt för att säkerställa att de följs korrekt. Trots detta kan ibland faror och biverkningar i samband med transfusion av blodprodukter uppstå.
Blodtransfusioner används för att behandla patienter som förlorat en betydande mängd blod till följd av skada eller kirurgi. Patienter med olika former av anemi, exempelvis järnbrist eller B12-brist, kan också behöva en transfusion.
Det finns flera möjliga akuta reaktioner som en patient kan drabbas av efter en blodtransfusion. En hemolytisk transfusionsreaktion innebär att de transfunderade röda blodkropparna förstörs på grund av blodgruppsinkompatibilitet. Allergiska reaktioner kan förekomma och visar sig vanligtvis som urtikaria (nässelutslag), men kan även omfatta väsande andning och ödem. Dessa reaktioner går inte att förutsäga, men när de väl uppstår kan de behandlas med antihistaminer, kortikosteroider eller adrenalin.
Symtom på anafylaktisk reaktion är svår dyspné (andningssvårigheter) och lungödem – en sällsynt men farlig komplikation som kräver omedelbar behandling med kortikosteroider och adrenalin. Den reaktion som är mest sannolik att orsaka dödsfall är transfusionsrelaterad akut lungskada (TRALI), som orsakas av massivt läckage av vätska och protein in i lungorna inom sex timmar efter transfusionen. Den exakta mekanismen är inte helt klarlagd, och behandlingen består av intensivt andningsstöd.
En fördröjd hemolytisk transfusionsreaktion kan variera från mild till svår och livshotande. Typiska tecken är feber, lägre hemoglobinvärde än förväntat samt gulsot, och reaktionen kan inträffa 5 till 10 dagar efter transfusionen.
Posttransfusionspurpura (PTP) är ett sällsynt syndrom som kännetecknas av en dramatisk men självläkande trombocytopeni (lågt blodplättsantal), som vanligtvis uppträder 7 till 10 dagar efter blodtransfusion. Tillståndet ses oftast hos patienter som tidigare sensibiliserats genom graviditet eller en tidigare transfusion. Hos en blödande patient kan en hög dos intravenöst immunglobulin (IGIV) snabbt korrigera bristen på blodplättar.
Transplantat-mot-värd-sjukdom (GVHD) är ett sällsynt men extremt farligt tillstånd som uppstår när T-lymfocyter i den transfunderade komponenten reagerar mot vävnadsantigener hos mottagaren. Svårt immunförsvagade personer, exempelvis patienter med cancer eller aids, löper störst risk. GVHD har dock även rapporterats hos personer med friskt immunförsvar – oftast när den transfunderade komponenten kommer från en blodsrelativ.
Överföring av infektionssjukdomar kan ske eftersom blodprodukter består av humant blod. Blodgivare screenas noggrant för att förhindra att personer smittade med hiv, hepatit eller sexuellt överförbara sjukdomar donerar blod. Trots denna detaljerade screeningprocess kan det i mycket sällsynta fall ändå hända att sjukt blod transfunderas.
En blodtransfusion är en åtgärd som medför vissa inneboende risker. Fördelarna med denna ofta livräddande behandling överväger dock riskerna vida. Transfusionsreaktioner är sällsynta och hanteras i de flesta fall enkelt av medicinsk personal. Varje sjukhus eller medicinskt centrum har dessutom en transfusionskommitté som övervakar motiveringen för transfusioner och de rutiner som är kopplade till dem, allt för att säkerställa patientsäkerheten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online