Det sensoriska minnet betraktas som människans mest grundläggande och primitiva form av minne. Det beskrivs ofta som en buffert mellan våra faktiska upplevelser och de minnen vi senare lagrar i korttids- och långtidsminnet. Det sensoriska minnet omfattar all sinnesinformation som registreras under en upplevelse, och det är vår perception och uppmärksamhet som avgör huruvida – och i så fall hur – dessa intryck lagras.
Uppmärksamhet är den process genom vilken sensoriska minnen omvandlas till korttids- eller långtidsminnen via medveten perception av en händelse. Denna filtrering sorterar bort stimuli som vi inte önskar minnas eller som saknar betydelse för oss i framtiden, vilket lämnar oss med endast den kortvariga perceptionen och det omedelbara minnet av händelsen.
Det sensoriska minnet kan delas in i flera undertyper:
Det sensoriska minnet kan ses som ett ultrakorttidsminne som börjar blekna redan ungefär en halv sekund efter att informationen har bearbetats – eller inte bearbetats – av hippocampus och amygdala, hjärnans centra för bland annat minnesfunktioner. Sensoriska minnen kopplade till luktsinne återkallas ofta bättre än andra, eftersom hippocampus och amygdala ligger mycket nära luktbulben och olfaktoriska cortex – bara två till tre synapser ifrån – de delar av hjärnan som behövs för att återkalla doftminnen.
Forskning som George Sperling genomförde på 1960-talet byggde på experiment med stora, snabbt blinkande matriser av siffror som deltagarna sedan ombads återge. Resultatet visade att korttidsminnet i genomsnitt endast kunde identifiera cirka tolv objekt, men deltagarna uppgav ofta att de kunde "se" hela siffermatriserna utan att kunna återkalla dem. Dessa visuella efterbilder anses vara det tidigaste erkännandet av det ikoniska, det vill säga visuella, sensoriska minnet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online