Myokloniska anfall kan förekomma som ett symtom på juvenil myoklonisk epilepsi, progressiv myoklonisk epilepsi eller Lennox-Gastauts syndrom. Anfall i samband med juvenil myoklonisk epilepsi är vanligtvis lindriga och går lätt att kontrollera med läkemedel. Myokloniska anfall kopplade till Lennox-Gastauts syndrom är däremot svårbehandlade, medan de som hör till progressiv myoklonisk epilepsi förvärras gradvis över tid.
Myokloniska anfall är en typ av generaliserat anfall som innebära plötsliga, ofrivilliga muskelkontraktioner. Dessa anfall är mycket kortvariga och drabbar oftast båda kroppssidorna samtidigt. De påverkar typiskt sett axlar, armar och nacke.
Myokloniska anfall debuterar vanligtvis under tonåren och kan fortsätta under hela livet. De inträffar oftast strax efter att personen vaknat på morgonen.
Prognosen för personer med myokloniska anfall beror till stor del på den underliggande sjukdom som orsakar anfallen. Epileptiska tillstånd, såsom juvenil myoklonisk epilepsi, kan i regel kontrolleras väl med medicinering. Andra tillstånd, som Lennox-Gastauts syndrom och progressiv myoklonisk epilepsi, visar sig dock vara betydligt svårare att behandla och kräver ofta långvarig specialistvård.
Myokloniska anfall bör alltid utredas av en läkare, helst en neurolog med erfarenhet av epilepsi. En EEG-undersökning (elektroencefalografi) kan bekräfta förekomsten av anfall och hjälpa till att fastställa vilken typ av epilepsi det rör sig om, vilket är avgörande för valet av behandling.
Antiepileptiska läkemedel kan förebygga myokloniska anfall i de flesta fall. Vanligt använda preparat inkluderar Cerebyx (fosfenytoin), Depakote (valproinsyra), Dilantin (fenytoin) och Tegretol (karbamazepin). Dessa läkemedel verkar genom att stabilisera den elektriska aktiviteten i hjärnan. Behandlingen bör alltid individanpassas och följas upp av behandlande läkare, eftersom effekten och biverkningarna varierar mellan olika patienter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online