Tuberkulös hjärnhinneinflammation (tuberkulös meningit) orsakas av bakterien Mycobacterium tuberculosis, som infekterar hjärnhinnorna – den hinnvävnad som omger centrala nervsystemet. En patient med sjukdomen kan drabbas av hög feber och kroniska huvudvärkar. I senare skeden kan neurologiska funktionsnedsättningar uppstå, liksom förvirring och i värsta fall koma.
Efter en korrekt diagnos, som ställs genom analys av cerebrospinalvätskan via en lumbalpunktion i ländryggen, måste patienten genomgå en intensiv och noggrant planerad behandling för att bli frisk.
Isoniazid, rifampicin, pyrazinamid, streptomycin och i viss utsträckning etambutol i höga doser är de mest lämpade antimikrobiella medlen vid behandling av tuberkulös hjärnhinneinflammation. Anledningen är att dessa läkemedel lätt tränger in i cerebrospinalvätskan trots den svullnad som drabbar hjärnhinnorna.
Som andra behandlingslinje används bland annat cykloserin, etionamid, aminoglykosider, PAS (paraaminosalicylsyra), tiacetazon och kapreomycin. Bland nyare substanser finns isepamycin och oxazolidinoner. Även vissa fluorokinolonantibiotika, såsom ofloxacin, levofloxacin och ciprofloxacin, samt rifapentin – ett nyligen utvecklat rifamycin – har visat sig gynnsamma vid läkning av sjukdomen. Dessa medel ger en förbättrad effekt mot både aktiva och vilande former av tuberkulos.
Den växande kunskapen om mykobakteriernas patogenes kommer sannolikt att leda fram till kraftfulla och effektiva läkemedel mot vilande infektioner, vilket även kan förebygga att sjukdomen blir långvarig eller återkommer.
På grund av den kraftiga inflammationen och de fibrotiska reaktionerna i hjärnhinnorna rekommenderas kompletterande kortikosteroider tillsammans med ordinarie antituberkulös terapi. Detta gäller särskilt vid förhöjt tryck inuti skallen, påverkat medvetande, spinal blockering och tuberkulös encefalopati.
Vid tuberkulom används kortikosteroider i höga doser kombinerat med långvarig, kontinuerlig antituberkulös behandling. I fall där araknoidit har komplimerat sjukdomsbilden har intratekal tillförsel av hyaluronidas visat sig vara fördelaktigt.
Oavsett vilken metod som används bör varje behandlingsregim innehålla flera olika antituberkulära medel som bakterierna är känsliga för, för att säkerställa bästa möjliga resultat.
Patienter som behandlas för tuberkulös hjärnhinneinflammation och som uppvisar tecken på obstruktivt hydrocefalus och neurologisk försämring bör så snart som möjligt opereras med placering av en ventrikelshunt – en ventrikuloatriell eller ventrikuloperitoneal shunt. Tidig kirurgi av detta slag är känt för att ge bättre resultat, särskilt hos patienter med begränsad neurologisk funktionsnedsättning.
Barn med sjukdomen svarar vanligtvis bra på sex månaders behandling med antituberkulösa läkemedel i höga doser, utan uppenbar levertoxicitet och med minskad risk för försämring. Därefter bör barnet få fortsatt behandling i ett år med en kombination av kompletterande kortikosteroider, som minskar de farliga effekterna av svullnaden, tillsammans med antibiotika. Vid det laget bör bakteriologisk bot ha uppnåtts. Behandlingsmetoder som minskar risken för trombos kan dessutom vara användbara vid vård av drabbade barn.
Trots många motsägelsefulla rapporter om behandlingstidens längd är den traditionella och vanligaste behandlingsproceduren mellan sex och nio månader. I svåra fall kan behandlingen dock behöva pågå i upp till ungefär två år.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online