Myokloniska anfall klassificeras som en hjärnstörning som orsakas av onormala elektriska urladdningar som skickar signaler till olika delar av kroppen. Effekterna varierar beroende på vilket område av hjärnan som påverkas. Det finns flera olika typer av myokloniska anfall, och enligt National Institute of Neurological Disorders and Stroke ger de ofta upphov till en ryckningsliknande reaktion, ungefär som en hickning, som svar på stimulering.
Orsakerna till myokloniska anfall grupperas i olika kategorier beroende på vilken del av hjärnan som är drabbad. I många fall orsakas anfallen av hjärnskador, stroke eller hjärntumörer. Syrebrist, även under kort tid, kan skada hjärncellerna och försämra deras funktion, och alla former av skada på hjärn- eller ryggmärgsceller kan påverka kroppen på olika sätt.
Dessutom kan myokloniska anfall utlösas av kemisk förgiftning eller av biverkningar från läkemedel. Infektioner samt skador på andra organ, exempelvis njurar eller lever, kan också störa samspellet mellan de cellstrukturer som styr kroppens funktion och prestation.
Myokloniska anfall kan drabba en enskild kroppsdel eller hela kroppen. Hos vissa personer begränsas de typiska ryckningarna eller spasmodiska rörelserna till en hand, en arm eller ett ben. Ryckningar eller plötsliga, oregelbundna rörelser kan hålla sig till ett enda finger eller sprida sig genom hela kroppen.
Vissa individer upplever korta ryck- eller hopprörelser flera gånger per dag, medan dessa oregelbundna rörelser hos andra förekommer kroniskt. Hur ofta och hur kraftigt anfallen inträffar varierar kraftigt från person till person.
Den fysiska effekten av myokloniska anfall drabbar kroppens muskler. Nervsystemet överför impulser från hjärnan ner längs ryggmärgen och ut till nerverna i kroppen för att styra rörelser. Vid myokloniska anfall uppstår okontrollerbara och oregelbundna rörelser i enskilda muskler eller hela muskelgrupper.
Denna plötsliga urladdning av elektriska impulser får bokstavligen lemmarna att rycka till, svagt eller kraftfullt, på ett specifikt sätt och ibland till och med i en bestämd riktning. Vanligast är att personen upplever antingen en flexorreaktion, som driver framåtriktade eller invändiga rörelser, eller en extensorreaktion, som ger en böjande eller sträckande rörelse i musklerna.
Personer som har diagnostiserats med epilepsi, Parkinsons sjukdom eller Alzheimers sjukdom löper större risk att drabbas av myokloniska ryckningar, eftersom de normala hjärnsignalerna, impulserna och överföringarna mellan hjärnan och musklerna är skadade eller störda.
Personer som lider av någon form av nervsystemsjukdom bör därför vara uppmärksamma på symtom som plötsliga och okontrollerbara ryckrörelser, för att i tid kunna söka vård, få en diagnos och eventuellt påbörja behandling.
För många patienter krävs en grundlig och detaljerad sjukdomshistoria för att kunna diagnostisera myokloniska anfall. Utöver detta används ofta diagnostiska undersökningar som EEG (elektroencefalografi) för att mäta hjärnans elektriska aktivitet.
Läkemedel som minskar symtomen utgör idag grunden för de flesta behandlingsprogram. Behandlingen anpassas individuellt beroende på den bakomliggande orsaken och anfallens svårighetsgrad.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online