Så identifierar du Wallenbergs syndrom – symtom och diagnos

Wallenbergs syndrom är en neurologisk sjukdom som oftast uppträder till följd av komplikationer efter en stroke. Den kännetecknas framför allt av kraftiga svårigheter att svälja och tala, samt problem med balansen. Syndromet uppstår när blodflödet till hjärnan avbryts, vilket leder till infarkter – alltså döda områden av hjärnvävnad – i de delar av hjärnan som styr den orala motoriken. Här går vi igenom hur Wallenbergs syndrom diagnostiseras.

Vad du behöver

• Neurolog

Instruktioner

1. Känn igen symtomen

Utöver svälj- och talproblem drabbas patienterna ofta av illamående, kräkningar, hicka och nedsatt smaksinne på ena sidan av tungan. Många symtom förekommer dessutom endast på ena sidan av ansiktet eller kroppen, exempelvis nedsatt smärtkänsla, oförmåga att uppfatta temperatur eller förlamning.

2. Förstå sambandet med stroke

Wallenbergs syndrom uppträder ofta tillsammans med en stroke, även om vissa neurologer betraktar det som en egen form av stroke. Patienter som har drabbats av stroke övervakas därför noga för tecken på syndromet. Orsaken är oftast en blockering i arteria cerebelli inferior posterior eller i arteria vertebralis, som försörjer hjärnstammen med blod.

3. Bildtagning med MR eller DT

För att ställa diagnos kommer läkaren eller neurologen vanligtvis att använda magnetresonanstomografi (MR) eller datortomografi (DT). Dessa undersökningar ger en bild av hjärnan som visar var eventuella infarkter finns. Om en infarkt upptäcks i den del av hjärnstammen som är kopplad till Wallenbergs syndrom kan diagnosen ställas.

4. Undersök blodkärlen

Tänk på att Wallenbergs syndrom också kan orsakas av blockeringar i artärerna i hjärnan eller ryggraden. Läkaren kan därför beställa ett fullständigt blodvärdesprov eller urinprov för att hitta ledtrådar till blockerade kärl. En specialiserad form av datortomografi, spiral-DT, kan också avslöja blockeringar, liksom en undersökning som kallas angiografi.

5. Bedömning av skadans omfattning och prognos

När läkaren har tillräckligt med information för att ställa diagnosen kan han eller hon även bedöma hur omfattande skadan är. Vid detta skede bör läkaren kunna ge dig en prognos och rekommendera lämplig behandling och rehabilitering.