
Elektroterapi, i synnerhet elektrokonvulsiv terapi (ECT), används för att behandla depression i vissa fall där andra behandlingsformer inte har gett tillräcklig effekt, eller när det finns ett medicinskt akutläge. Vid ECT leds noggrant kontrollerade elektriska strömmar till hjärnan för att utlösa kortvariga epileptiska anfall. Dessa anfall har visat sig ha terapeutisk effekt och kan lindra symtomen vid svår depression.
Innan ECT övervägs görs en grundlig utredning för att avgöra om behandlingen är rätt alternativ. Det innebär att man bedömer depressionens svårighetsgrad, hur tidigare behandlingar har fungerat samt eventuella risker eller kontraindikationer.
Den aktuella personen genomgår en fysisk undersökning som inkluderar blodprov och elektrokardiogram (EKG) för att säkerställa att ECT kan ges på ett säkert sätt. Innan själva ingreppet administreras narkos, vilket gör att patienten sover under behandlingen och inte känner något obehag.
Elektroder placeras på hårbotten, vanligtvis en vid varje tinning. Den exakta positioneringen beror på vilken typ av ECT som används – exempelvis bilateralt (på båda sidor av huvudet) eller unilateralt (på en sida).
Ett kortvarigt elektriskt pulseringsschema skickas genom elektroderna för att framkalla ett kontrollerat anfall. Stimuleringen övervakas och styrs noga för att säkerställa både säkerhet och effekt.
Anfallet varar normalt bara några sekunder. Hjärnaktiviteten övervakas kontinuerligt med hjälp av elektroencefalografi (EEG) under hela förloppet.
Efter anfallet stannar patienten kvar under observation tills denne är helt medveten och eventuella omedelbara biverkningar har lagt sig. Tillfällig förvirring eller minnesstörning kan förekomma, men dessa besvär brukar gå över med tiden.
ECT ges vanligtvis som en serie behandlingar, ofta två till tre gånger per vecka. Antalet sessioner och behandlingens totala längd anpassas efter hur patienten svarar på behandlingen och hur tillståndet utvecklas.
ECT har visat sig vara en effektiv behandling för depression när andra metoder inte lyckats. Behandlingen används dock endast när andra alternativ har prövats utan framgång, eller när det finns en betydande risk för patientens hälsa och välbefinnande, exempelvis vid svår suicidrisk eller vid livshotande undernäring till följd av depressionen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online