Crush-syndrom är ett allvarligt medicinskt tillstånd som uppstår när stora delar av kroppen utsätts för krosskrafter under en längre tidsperiod. Tillståndet ses ofta i samband med jordbävningar och andra katastrofer, där människor fastnar under rasmassor och ibland måste vänta flera timmar på att bli räddade. De allvarligaste komplikationerna vid crush-syndrom beror på att stora mängder muskelceller dör och frisätter sitt innehåll ut i blodet. Behandlingsprotokollet för crush-syndrom syftar i första hand till att minimera dessa livshotande komplikationer.
Även om vissa muskelceller direkt förstörs av själva trycket från krosskadan, kommer den mest destruktiva aspekten av crush-syndrom från störningen av blodflödet. När muskelceller berövas blodförsörjning dör de så småningom och frisätter sitt cellinnehåll till den omgivande vävnaden – ett tillstånd som kallas rabdomyolys. De farligaste ämnena i muskelcellerna är proteinet myoglobin och mineralet kalium. När cirkulationen återupprättas i den drabbade vävnaden sprids myoglobin och kalium ut i hela blodströmmen, vilket kan orsaka allvarliga och potentiellt dödliga problem.
Den farligaste aspekten av crush-syndrom är den kraftiga ökningen av kalium i blodet, så kallad hyperkalemi. Höga kaliumnivåer kan störa hjärtats elektriska ledningssystem och i värsta fall få hjärtat att helt sluta slå. De höga halterna av myoglobin i blodet kan dessutom skada njurarna, eftersom dessa ansvarar för att filtrera bort överskott av proteiner från blodet. Behandlingsprotokollet för crush-syndrom är utformat specifikt för att motverka dessa faror.
Facksyndrom är ett extremt allvarligt tillstånd som kan uppstå som en del av crush-syndrom. Det uppstår när svullnaden inom ett slutet muskelfack i en lem blir så stor att blod varken kan strömma in eller ut ur området. Trycket byggs då snabbt upp inne i facket, vilket leder till omfattande vävnadsförstörelse. Ett obehandlat facksyndrom resulterar oftast i att lemmen måste amputeras.
Första insatsens protokoll vid crush-syndrom liknar på många sätt hanteringen av andra traumaformer. De första prioriteringarna är alltid att säkerställa tillräcklig andning och stabiliserat blodtryck. Vid crush-syndrom läggs dock extra tonvikt på intravenös vätskebehandling, vilket hjälper till att sänka kaliumnivåerna i blodet och minska njurarnas filtreringsarbete. Turniketter (blodstoppare) appliceras vanligtvis på drabbade lemmar för att begränsa risken för facksyndrom. Övervakningen av hjärtrytmen sker också mer intensivt, eftersom rytmrubbningar är en vanlig komplikation.
Sjukhusets behandlingsprotokoll vid crush-syndrom är i viss mån en fortsättning på den akuta vården på plats. Tonvikten ligger på aggressiv vätskebehandling för att lindra belastningen på njurarna, och natriumbikarbonat kan ges intravenöst för att ytterligare skydda njurarna. Om njurarna visar tecken på svikt kan dialys bli nödvändig för att avlägsna myoglobinet från blodet. Noggrann och kontinuerlig övervakning av facksyndrom är avgörande – uppstår det krävs omedelbar kirurgi för att lindra trycket och rädda den drabbade lemmen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online