Hjärtkateterisering är en diagnostisk undersökning som utförs på ett sjukhus eller i en sjukhusliknande miljö av en erfaren kardiolog. Detta invasiva test görs för att kontrollera om det finns blockeringar i kransartärerna, för att undersöka hjärtklaffarnas funktion och för att övervaka hjärtats pumpfunktion. Utifrån resultaten av undersökningen kan kardiologen avgöra vilka behandlingsalternativ som passar patienten bäst.
Att genomgå en hjärtkateterisering är ett stort beslut. En av vårdpersonalens viktigaste uppgifter är att ge patienten korrekt information om undersökningen. Informationen omfattar vad man kan förvänta sig före och under ingreppet samt den efterföljande vården.
Patienten och dennes anhöriga måste helt förstå riskerna, fördelarna och eventuella komplikationer innan ingreppet genomförs. Ett samtyckesformulär ska undertecknas innan proceduren påbörjas, utom i akuta nödsituationer.
Innan ingreppet rakas området runt insticksstället och desinficeras med en antibakteriell lösning, exempelvis betadin. Patienten får ett lugnande medel för att slappna av, men är fortfarande vaken nog att kunna prata med läkaren eller sjuksköterskan under hela undersökningen.
Hjärtkateterisering delas upp i två delar: högerskateterisering och vänsterskateterisering. Högerskateterisering ger läkaren information om trycken i hjärtat och är mycket värdefull vid diagnos av hjärtsvikt samt för att bedöma hur starkt hjärtat pumpar. Vänsterskateterisering visar blockeringar i de artärer som försörjer hjärtmuskeln med blod.
Undersökningen utförs genom att en ihålig slang, en så kallad mantel, förs in i artären i ljumsken (lårartären) eller i armen (armartären). Därefter förs den flexibla katetern genom manteln in mot hjärtat. Kateterns spets har en liten ballong som kan blåsas upp och tömmas med en spruta i kateterns andra ände, vilket gör att katetern lättare kan ta sig fram genom kärlen.
När katetern är på plats injiceras kontrastvätska i hjärtat. Denna undersökningsdel kallas även arteriografi eller angiografi. Kontrastvätskan flyter med blodet genom hjärtats blodkärl och klaffar, vilket gör att läkaren kan följa flödet på en bildskärm i realtid. Förträngningar, blockeringar och läckande klaffar syns tydligt på skärmen.
Läkaren kan antingen ta bort manteln direkt på kateteriseringslabbet eller låta sjuksköterskan eller teknikern ta bort den efter att du har återvänt till ditt rum. Det kan ta ett tag innan de blodförtunnande läkemedlen i kroppen har verkat ut, så personalen kan därför vänta en stund med att avlägsna manteln för att minska risken för blödning.
Efter borttagning hålls manuellt tryck mot stället och ett tryckförband läggs ofta på. Frekvent övervakning är nödvändig för att säkerställa att ingen blödning uppstår. Ofta behöver patienten ligga stilla på rygg i flera timmar efter ingreppet. Smärtstillande medel och enkla åtgärder kan ges för att lindra obehag i rygg och ben.
Hjärtkateterisering är en relativt vanlig och rutinmässig procedur, men risker och komplikationer förekommer. Många av dessa är milda – den vanligaste komplikationen är blåmärken runt insticksstället, beroende på nålsticket och de blodförtunnande läkemedlen som patienten fått.
Allvarligare komplikationer kan vara blödning runt insticksstället, inre blödning till följd av skada på lårartären som kan ge ett hematom, skada på kransartärerna som kan leda till en kärlsprängning, onormala hjärtrytmer under ingreppet samt njurpåverkan eller njursvikt orsakad av kontrastmedlet. De allvarligaste komplikationerna, stroke och dödsfall, är dock mycket sällsynta.
Beroende på resultatet av hjärtkateteriseringen planerar patienten och läkaren tillsammans den fortsatta behandlingen. Om blockeringar påträffas kan läkaren välja att behandla med läkemedel, ballongvidgning (utvidgning av kärl med ballong), stentplacering (som håller kärlen öppna) eller kranskärlskirurgi, så kallad bypassoperation. Är hjärtklaffarna defekta kan patienten behöva läkemedel, ytterligare övervakning eller kirurgi med klaffreparation respektive klaffbyte.
Många kardiologer utför ballongvidgning och/eller placerar in en stent direkt under samma undersökning, medan patienten fortfarande ligger på kateteriseringslabbet, i stället för att kalla tillbaka patienten för ett separat ingrepp. Det sparar tid och minskar behovet av ytterligare ingrepp.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online