Hörseltester avgör om en person har svårt att höra och, i så fall, hur det påverkar vardagen. Spädbarn och små barn får hörseltester som en del av de rutinmässiga hälsoundersökningarna, eftersom hörselnedsättning kan påverka både lärande och utveckling. Läkare och audionomer använder både frågor och olika instrument för att undersöka eventuell hörselnedsättning.
Ett problem i vilken del av örat som helst kan påverka din hörsel. Blockeringar i hörselgången, till exempel till följd av infektioner eller vätskeansamling i ytterörat eller mellanörat, kan ge en tillfällig eller reversibel hörselnedsättning. Detta kallas konduktiv hörselnedsättning. Om ljud når innerörat men du ändå inte hör dem, kan problemet ligga i innerörat eller hörselnerven. Detta kallas sensorineural hörselnedsättning och är mindre vanligt än den konduktiva typen. I sällsynta fall kan en skada på innerörat även vara medfödd.
Läkare och audionomer använder instrument som hjälper till att upptäcka hörselnedsättning och bedöma hur den påverkar ditt liv. Undersökningen börjar ofta med en fysisk kontroll av örat, där läkaren använder ett otoskop för att granska örats strukturer och se efter skador eller blockeringar. Om läkaren misstänker nedsatt hörsel kan ett så kallat viskningstest göras, som mäter din förmåga att höra viskad tal. En stämgaffel kan också användas för att avgöra vilken typ av hörselnedsättning du har.
Det finns två klassiska stämgaffelstester – Webers test och Rinnes test – som hjälper till att fastställa vilken typ av hörselnedsättning du har. Vid Webers test slår audionomen försiktigt på en stämgaffel med frekvensen 512 Hz och placerar den mot din hjässkal, panna, näsben eller tänder. Om du hör ljudet bäst i det drabbade örat är hörselnedsättningen konduktiv. Är den sensorineural hör du gaffeln bäst i ditt friska öra.
Rinnes test jämför ljudledning via luft med ljudledning via ben. Audionomen slår på stämgaffeln och håller den mot din käkben tills du inte längre hör ljudet, varefter gaffeln placeras intill örat. Med normal hörsel och vid sensorineural hörselnedsättning hör du ljud bättre via luftledning. Vid konduktiv hörselnedsättning fungerar benledningen bättre, vilket innebär att du hör ljudet tydligare när stämgaffeln trycks mot benet.
Att testa nyfödda barns hörsel ingår i de rutinmässiga hälsokontrollerna, eftersom hörselnedsättning kan påverka barnets utveckling och lärande. Det vanligaste testet är AOAE (automatiserad otoakustisk emission), där en liten sond placeras i barnets öra. Sonden avger ett mjukt klickljud, som antingen ger upphov till ett ekoljud i örat eller inte. Ett ekoljud tyder på normal hörsel.
Om AOAE-testet inte ger något entydigt resultat rekommenderar audionomen oftast ett AABR-test (automatiserad auditorisk hjärnstamsrespons), där sensorer placeras på huvudet och halsen. Testet tar cirka 20 minuter och ger mer detaljerad information om barnets hörsel.
Även om hörseltesterna för spädbarn och stämgaffelstesterna är relativt träffsäkra är de inte helt felfria. Din läkare kan därför komplettera med skriftliga frågor för att bedöma om du har någon form av hörselnedsättning. Frågorna kan tillsammans med instrumentmätningarna hjälpa till att avgöra om du har svårigheter med att bearbeta ljud.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online