Diabetes insipidus kallas ibland "vattendiabetes" för att skilja den från diabetes mellitus, alltså sockerdiabetes. Trots det liknande namnet delar de två sjukdomarna få symptom och kan inte behandlas på samma sätt. När en läkare undersöker en patient måste därför alltid diabetes mellitus uteslutas innan diagnosen diabetes insipidus kan ställas.
Diabetes insipidus kännetecknas av täta urinträngningar, kraftig törst, stort vätskeintag, upprepade nattliga uppvaknanden för att gå på toaletten samt sängvätning.
Patientens urin är inte gul utan blekt eller helt färglöst och vattnigt, med låg osmolalitet – det vill säga en låg koncentration av lösta ämnen i förhållande till vattenmängden.
Det finns fyra former av diabetes insipidus: hypofär (central), nefrogen, graviditetsutlöst (som drabbar gravida kvinnor) och dipsogen.
Sjukdomen är oftast ärftlig och nedärvs från en förälder, men kan även orsakas av hjärntumörer, huvudtrauma, kronisk hjärnhinneinflammation, multipel skleros och hyperkalcemi – ett förhöjt kalciumvärde i kroppen.
Den största risken vid diabetes insipidus är svår uttorkning, som höjer kroppens natriumnivåer och i värsta fall kan leda till hjärnskador. Endast den dipsogena formen kan orsaka överhydrering, så kallad vattenförgiftning, med symtom som huvudvärk, yrsel, nedsatt aptit, kramper, förvirring och i svåra fall koma.
Hypofär och graviditetsutlöst diabetes insipidus behandlas med hormonet desmopressin, en modifierad form av vasopressin – det hormon som signalerar till njurarna att minska urinproduktionen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online