Insulin är ett peptidhormon som utsöndras av cellkluster i bukspottkörteln, vilka utgör organets endokrina del. Hormonet verkar genom att reglera upptaget och lagringen av glykogen (blodsocker) i leverns, fettvävnadens och musklernas celler, samtidigt som det påskynder oxidationen av socker i kroppens celler.
Vissa personer lider av tillstånd som diabetes eller insulinom, där kroppen inte kan producera hormonet naturligt i tillräcklig mängd. Dessa patienter måste då förlita sig på syntetiska insulinpreparat för att hålla blodsockernivån under kontroll.
Insulinpreparat brukar delas in i fyra huvudkategorier utifrån deras verkningssätt: kortverkande insulin, snabbverkande analoger, medellångverkande insulin och långverkande analoger. Läkare väljer normalt preparat utifrån den önskade tidsprofilen för den sjukdom som ska behandlas. Faktorer som påverkar valet är bland annat tiden till verkansdebut och preparatets totala verkanstid.
Vanligt humant insulin är ett kortverkande preparat som FDA (Food and Drug Administration) har godkänt för behandling av både typ 1- och typ 2-diabetes, samt för hyperglykemi (onormalt högt blodsocker) under graviditet. Precis som andra insuliner ges det oftast subkutant, men det är det enda preparat som även kan administreras intramuskulärt och intravenöst. Detta insulin börjar verka inom 15 till 30 minuter och har en verkanstid på en till tolv timmar.
Till de snabbverkande analogerna hör läkemedlen insulin aspart, insulin glulisin och insulin lispro. Dessa preparat är konstruerade för att efterlikna den så kallade fas 2-prandiala insulinfrisättningen – det vill säga det insulin som personer utan diabetes naturligt utsöndrar i samband med måltider. Snabbverkande analoger skiljer sig strukturellt från vanligt humant insulin men ger liknande biologiska effekter. De ges vanligtvis genom subkutan injektion eller via insulinpump. Verkan inträffar inom 15 till 30 minuter och kan kvarstå i upp till sex timmar.
NPH-insulin (neutral protamin Hagedorn), även känt som isofaninsulinsuspension, utvecklades genom att tillsätta neutralt protamin (kärnproteiner) till vanligt humant insulin. Syftet var att förlänga verkanstiden och därmed minska antalet injektioner som krävs för att kontrollera måltidsrelaterade blodsockernivåer. Preparatet ges genom subkutan injektion eller med en förfylld penna. NPH-insulin börjar verka inom två till fyra timmar, är mest effektivt i 10 till 16 timmar och har en maximal verkanstid på 14 till 18 timmar.
Insulin glargin och insulin detemir är långverkande analoga preparat som fungerar på ungefär samma sätt som övriga insulintyper. Den största skillnaden ligger i tiden till verkansdebut och den förlängda verkanstiden. Långverkande insulin ges vanligtvis genom subkutan injektion. Verkan debuterar efter tre till fyra timmar och den maximala verkanstiden är 20 till 24 timmar, vilket ger en jämn och stabil blodsockerkontroll över dygnet.
Valet av insulinpreparat anpassas alltid individuellt utifrån patientens behov, livsstil och sjukdomsbild. Många behandlingsregimer kombinerar flera typer – exempelvis en långverkande basinsulinering tillsammans med snabbverkande doser vid måltider – för att efterlikna kroppens naturliga insulinproduktion så nära som möjligt. Diskutera alltid val av preparat och dosering med din läkare eller diabetessköterska.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online