Fungerande insulinreceptorer är portvakterna för glukoshomeostas. Deras misslyckande – oavsett om det beror på genetisk mutation (t.ex. Donohue-syndrom), allvarlig insulinresistens, eller autoantikroppar – utlöser en kaskad av metaboliska störningar som efterliknar accelererad svält mitt i överflöd.
Patofysiologisk sekvens
- Försämrad glukosupptag: GLUT4-translocation misslyckas i muskel, fettväv, lever → glukos ackumuleras i blod (hyperglykemi)
- Förlust av glykogensyntes: Lever och muskel kan inte lagra glukos → postprandial hyperglykemi försämras
- Ohämnad hepatisk glukoneogenes: Insulin hämmar normalt glukosproduktion; utan signalering överproducerar levern glukos
- Okontrollerad lipolys: Fettväv frigör fria fettsyror → hepatisk ketogenes → risk för ketoacidos (särskilt vid typ 1 diabetes)
- Proteinkatabolism: Muskelförsämring levererar glukoneogena substrat
Kliniska manifestationer
- Allvarlig hyperglykemi, polyuri, polydipsi, viktminskning
- Diabetisk ketoacidos (DKA) vid nära total insulin-signalförlust
- Långsiktigt: mikrovaskulära (retinopati, nefropati, neuropati) och makrovaskulära (CVD, stroke) komplikationer från kronisk hyperglykemi
Terapeutiska implikationer
- Exogent insulin kan inte övervinna frånvarande receptorer
- Högdos insulin (U-500) eller IGF-1 analoger kan delvis kringgå receptordefekter i sällsynta syndrom
- Vid typisk typ 2-diabetes är receptor nedreglering (inte frånvaro) reversibel med viktminskning, motion och insulin-sensibilisatorer (metformin, TZD)
Insulinreceptorintegritet är portvakten för metabolisk flexibilitet. Dess misslyckande skapar ett paradox: celler svälter medan glukos översvämmar blodbanan.
