Den Spanska sjukan drabbade i första hand cellerna i andningssystemet – framför allt de celler som klär luftvägarna och lungorna. Viruset bakom pandemin, influensaviruset, hade en särskild förmåga att binda till och infektera celler i luftrören, bronkerna och alveolerna.
När viruset väl trängt in i dessa celler började det replikera snabbt, vilket orsakade inflammation och vävnadsskador. Detta ledde till de klassiska symtomen vid den Spanska sjukan: feber, hosta, andnöd och, i allvarliga fall, livshotande lunginflammation.
Studier av pandemin visar att viruset särskilt riktade sig mot så kallade typ II-pneumocyter. Dessa specialiserade celler producerar surfaktant, ett ämne som gör att lungblåsorna kan expandera och dra ihop sig smidigt vid varje andetag. När viruset infekterade och förstörde pneumocyterna stördes det normala gasutbytet av syre och koldioxid. Resultatet blev andningssvårigheter och, hos många patienter, allvarliga komplikationer som kunde bli dödliga.
Även om andningsorganen stod i centrum kunde den Spanska sjukan även påverka andra organsystem, om än i mindre utsträckning. I en del fall spreds inflammationen genom hela kroppen, vilket ledde till skador på organ som hjärtat, njurarna och hjärnan. Denna systemiska påverkan bidrog till pandemins höga dödlighet, särskilt bland unga vuxna med ett annars starkt immunförsvar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online