Öppen drop-metode (tidiga 1840–1860-tal)
Eter hälls ut på en duk, svamp, eller gaze hållen nära patientens ansikte. När eter förångades, andades patienten in anestetiska ångan.
- Fördelar: Enkel, ingen utrustning krävs.
- Nackdelar: Opålitlig koncentration, spill, brandrisk, hudirritation, operationsrumskontaminering.
Tidiga inhalatorer (1860–1900-tal)
Clovers inhalator (1877)
- Metallkon med munstycke och regleringsventil.
- Eter hälls i reservoar; patienten återandades genom ventil.
- Tillät viss koncentrationskontroll genom luftinblandning.
Heidbrink eterförångare (tidiga 1900-tal)
- Använde het vattenbad för att förånga eter.
- Gav konstant, kontrollerbar eterkoncentration.
- Förlopare till moderna precisionsförångare.
- Temperaturkompensering för konsekvent utsläpp.
Andra anmärkningsvärda enheter
- Ombredannes eterinhalator (1908) – bärbar, mycket använd i Europa.
- Schimmelbusch mask (1890) – trådramm med gaze för öppen drop.
- Essex inhalator (1847) – tidig ventilatorisk enhet.
Utvecklingens betydelse
Dessa utvecklingar drove anestesi från en konst till en vetenskap genom att möjliggöra:
- Kontrollerad anestesidjup.
- Minskat eterförbrukning.
- Förbättrad patientsäkerhet.
- Grund för modern förångarteknik.
