Funktionsnedsättningar, oavsett om de är fysiska eller psykiska, förändrar livet på djupet. Människor som får en diagnos genomgår ofta flera sorgeliknande stadier innan de kan acceptera sin nya situation. Modellen bygger på psykiatern Elisabeth Kübler-Ross välkända fem stadier av sorg, och att passera genom dessa stadier hjälper människor att hantera och leva ett meningsfullt liv med sin funktionsnedsättning.
Den första reaktionen på beskedet om en funktionsnedsättning är ofta förnekelse. Tankar som "Det här kan inte pågå" och "Diagnosen måste vara fel" är typiska tecken på detta stadium. Vissa blockerar medvetet verkligheten, medan andra gör det omedvetet. Att vägra hantera konsekvenserna av funktionsnedsättningen kan försvåra ett produktivt liv, eftersom kompenserande strategier och andra åtgärder aldrig kommer till användning. Eftersom förnekelsen också kan blockera behandling och rehabilitering är det viktigt att arbeta igenom detta stadium för att kunna gå vidare.
När förnekelsen har övervunnits är ilska ofta nästa känsla. Tankar och uttryck som "Varför jag?" och "Jag är en bra människa – det här är inte rättvist" är mycket vanliga under detta skede. Ilskan kan riktas mot personer eller händelser som tros ha orsakat funktionsnedsättningen, eller mot livet i allmänhet. Den kan visa sig i tillbakadragenhet samt i fysiska och verbala utbrott. Det är också vanligt att man riktar sitt agg mot den som lämnade beskedet, till exempel läkaren eller annan diagnostiker.
Förhandling är det tredje steget i de fem acceptansstadierna som Elisabeth Kübler-Ross beskrev. Under detta stadium försöker många använda sin tro för att kompromissa med Gud eller ödet och lovar att göra vad som helst för att få funktionsnedsättningen att försvinna. Uttalanden som "Jag ska bli en bättre människa om bara den här funktionsnedsättningen försvinner" ger dock inga varaktiga lösningar. Därför är det viktigt att inte fastna i detta stadium utan fortsätta resan mot acceptans.
Känslan av hopplöshet som ofta uppstår i det här skedet kan leda till depression. Känslor av värdelöshet, skuld och sorg kan orsaka ytterligare tillbakadragenhet från omvärlden. Rädsla inför en osäker framtid och svårigheter att anpassa sig till en ny kroppsbild eller mental självbild kan skapa en försvagande depression. Även om detta stadium visar att personen börjat inse att funktionsnedsättningen finns kvar, hindrar den därmed följande isoleringen förmågan att hantera situationen och leva ett produktivt liv. Professionellt stöd kan vara avgörande i detta skede.
När det sista stadiet nås känner sig personen redo att acceptera de utmaningar som funktionsnedsättningen medför. Att nå acceptans innebär inte att man är lycklig över tillståndet, men det tyder på en viss grad av trygghet och lugn i den nya situationen. Personer som accepterar sina funktionsnedsättningar kan delta mer aktivt och effektivt i terapi och rehabilitering. Alla går inte igenom varje stadium i exakt denna ordning, och vissa stadier kan återkomma – men det viktigaste är att bearbeta varje skede man möter på vägen för att slutligen kunna nå verklig acceptans.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online