Termerna "dubbel funktionsnedsättning" och "dubbeldiagnos" förväxlas ofta, men de är inte utbytbara. En dubbeldiagnos avser patienter som har en psykiatrisk diagnos samtidigt som de har problem med missbruk av alkohol eller andra droger. Begreppet dubbel funktionsnedsättning innebär däremot inte att det finns ett samtidigt substansmissbruk, även om patienten förstås kan ha ett sådant.
Enligt boken Psychiatric and Mental Health Nursing av Ruth Elder m.fl. definieras dubbel funktionsnedsättning som en psykisk sjukdom som förekommer samtidigt med en intellektuell funktionsnedsättning. För att förstå begreppet behöver de båda delarna betraktas var för sig.
Enligt National Alliance on Mental Illness kan en psykisk sjukdom beskrivas som olika allvarliga medicinska tillstånd som stör en persons tänkande, känsloliv, humör, förmåga att knyta an till andra människor samt den dagliga funktionsförmågan. En psykisk sjukdom känns igen främst genom avvikande beteende eller en nedsatt förmåga att fungera socialt, ofta utifrån patientens egna subjektiva beskrivningar.
Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar att var fjärde person i världen någon gång under livet drabbas av ett psykiskt ohälsotillstånd. Organisationen rapporterar också att psykiska störningar står för fyra av de tio vanligaste orsakerna till funktionsnedsättning i USA och andra industrialiserade länder.
Inom psykiatrin används i huvudsak två klassifikationssystem. Det första är Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, ofta förkortat DSM-IV-TR, som utges av American Psychiatric Association. Det andra är ICD-10, kapitel V: Psykiska sjukdomar och beteendestörningar, som ingår i Världshälsoorganisationens internationella klassifikation av sjukdomar.
Psykiatriska diagnoser kan omfatta affektiva störningar, ångesttillstånd, utvecklingsrelaterade störningar, personlighetssyndrom, psykossjukdomar samt sexuella och sömnrelaterade störningar.
American Association on Intellectual and Developmental Disabilities definierar intellektuell funktionsnedsättning som en funktionsnedsättning som uppkommit före 18 års ålder och som kännetecknas av betydande begränsningar både i den intellektuella förmågan och i det adaptiva beteendet, det vill säga förmågan att hantera grundläggande konceptuella, sociala och praktiska färdigheter.
En intellektuell funktionsnedsättning avgörs inte enbart av en persons intelligenskvot (IQ), men IQ-testet är ett viktigt verktyg för att mäta den intellektuella förmågan. Enligt National Dissemination Center for Children with Disabilities har upp till tre av varje 100 personer i USA en intellektuell funktionsnedsättning.
Utredningen och klassificeringen av personer med intellektuell funktionsnedsättning är komplex, men ett IQ-värde på 70–75 indikerar en begränsning i den intellektuella förmågan. Den under genomsnittet liggande intellektuella förmågan delas in i fyra överlappande svårighetsgrader. Enligt American Psychiatric Association omfattar lätt funktionsnedsättning ett IQ-intervall på 50–75 och beräknas gälla cirka 85 procent av de 2–3 procent av befolkningen som får diagnosen. En måttlig funktionsnedsättning motsvarar ett IQ-intervall på 35–55 och drabbar ungefär 10 procent av de diagnosticerade. Allvarlig funktionsnedsättning omfattar ett IQ-intervall på 20–40, medan djup funktionsnedsättning innebär ett IQ under 20–25; ungefär 5 procent av patienterna tillhör dessa två senare kategorier.
Dubbel funktionsnedsättning handlar alltså om samspelet mellan en psykisk sjukdom och en intellektuell funktionsnedsättning – inte om missbruk. Genom att använda etablerade klassifikationssystem som DSM och ICD-10 kan vårdpersonal ställa korrekta diagnoser och anpassa insatserna efter varje persons unika behov.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online