Att besluta när ett återupplivningsförsök ska avbrytas är en av de mest känsliga bedömningar en ambulanssjukvårdare gör. Beslutet fattas aldrig godtyckligt, utan styrs av medicinska riktlinjer, etiska principer och ofta av medicinsk rådgivning via telefon. Här går vi igenom de vanligaste situationerna där återupplivningsinsatserna kan avbrytas.
Om en läkare har konstaterat att patienten är avliden upphör allt återupplivningsarbete. Detta är det tydligaste och mest entydiga skälet för att avbryta insatserna.
När patienten inte visar några tecken på liv – ingen puls, ingen andning och inga reaktioner – och återupplivningen pågått i minst 20 minuter utan resultat, kan insatserna bedömas som fruktlösa och därmed avbrytas.
Vid en känd, obotlig sjukdom i slutskedet kan familjen ha uttryckt en tydlig önskan om att återupplivningsinsatserna inte ska fortsätta. En sådan önskan vägs in i den medicinska och etiska bedömningen.
Om det finns ett giltigt beslut om utebliven hjärt-lungräddning (DNR – Do Not Resuscitate) ska ambulanspersonalen respektera detta och inte inleda eller fortsätta återupplivning.
Om fortsatt HLR bedöms helt meningslös – exempelvis vid svåra skador som är oförenliga med överlevnad – kan insatserna avslutas. Syftet är att undvika onödigt lidande för patienten och anhöriga.
Beslutet att avbryta en pågående återupplivning kräver alltid noggrann dokumentation och följs normalt av kontakt med medicinsk rådgivare. Grundprincipen är att balansera chansen till överlevnad mot risken för meningslösa och smärtsamma insatser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online