Phoroptern – det optometriska instrument som används för att fastställa patientens glasögonrecept – patenterades ursprungligen i början av 1900-talet av Henry De Zeng. Förvånansvärt nog har instrumentets grundläggande uppbyggnad inte förändrats nämnvärt sedan dess. Även de nyaste digitala, datorstyrda refraktionsenheterna bygger på samma grundsystem med linser monterade på roterande skivor. Dagens optiska utrustning lånar alltså från tidigare uppfinningar och förbättras kontinuerligt genom modern teknik.
Synskärpan mäts vanligtvis med en Snellen-tavla eller ett projektorbaserat system. Under testet används en täckplatta för att växelvis täcka ögonen, både vid synskärpekontroll och för att avgöra om patienten har en muskelobalans. En beröringsfri tonometer (NCT) är ett bordinstrument som mäter det intraokulära trycket. En autorefraktor ger en uppskattning av patientens recept samt hornhinnans radie, medan en keratometer används för att bestämma hornhinnans krökning. Med en lensmeter mäter man slutligen styrkan i patientens nuvarande glasögon.
Ett retinoskop är ett handhållet instrument som används för att objektivt fastställa patientens recept. En tunn ljusstråle riktas in i pupillen, och hur ljuset reagerar mot reflexen i pupillen talar om för undersökaren om plus- eller minuslinser ska läggas till receptet. Phoroptern är ett system med roterande sfäriska och cylindriska linser som används för att finjustera patientens recept.
En spaltlampa är ett bordinstrument som använder ljus och förstoring för att undersöka ögats främre strukturer, inklusive ögonlock, fransar, hornhinna, bindhinna, lins och iris.
Funduslinser är handhållna linser som används tillsammans med en spaltlampa eller ett binokulärt indirekt oftalmoskop för att granska näthinnan. Linserna finns med olika grad av förstoring och synfält. Det binokulära indirekta oftalmoskopet bärs antingen på huvudet eller monteras på ett par glasögon. Tillsammans ger dessa instrument ljus och förstoring som möjliggör en tredimensionell vy av näthinnan. Ett direkt oftalmoskop är ett annat handhållet instrument som använder ljus och varierande grad av förstoring för att visa näthinnan – dock utan tredimensionell bild.
En Tonopen är ett handhållet instrument för att mäta det intraokulära trycket. En gonioskopilins är speciellt utformad för att visa vinkeln mellan iris och hornhinna. En pakymeter, som finns i både handhållen och bordmonterad version, används för att mäta hornhinnans tjocklek. Synfältsanalysatorn är ett automatiserat bordinstrument som kartlägger patientens perifera synfält, medan hornhinnetopografen är ett bordinstrument som tar fram en detaljerad karta över hornhinnans yta. Topografen används för att påvisa hornhinnans oregelbundenheter samt ge en uppskattning av brytningsstatus och hornhinnans radie.
Tillsammans utgör dessa instrument grunden för en komplett synundersökning. Genom att kombinera klassisk teknik med moderna digitala lösningar kan optiker idag ställa precisa diagnoser och anpassa synkorrigering efter varje patients unika behov.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online