Synträningsutrustning varierar från en enkel bokstavstavla fastsatt på en glasspinne till avancerade rotationstränare som kan kosta tusentals kronor. Utrustningen används för att förbättra visuell komfort, lätthet och effektivitet. Träningsprogram kan även påverka hur en patient bearbetar och tolkar visuell information. Synträning utförs normalt under överinseende av en optiker eller annan legitimerad ögonvårdsspecialist.
Okulomotorisk dysfunktion, ackommodationsdysfunktion och binokulär fusionsdysfunktion är de tre huvudsakliga problemtyper som behandlas med hjälp av synträning. Okulomotorisk dysfunktion kännetecknas av dålig kontroll över ögonrörelser, oregelbunden ackommodation och ostadig fixering. Otillräcklig perceptuell motorik och nedsatt visuomotorisk integration kan också förekomma. Ackommodationsdysfunktion innebär svårigheter att ändra ögonens fokus för att kunna se föremål på olika avstånd. Binokulär fusionsdysfunktion handlar om svårigheter att konvergera ögonen, alltså vända dem inåt, samt att divergera dem utåt. Viss synträningsutrustning används överlappande för att träna alla dessa tre områden.
Rotator: En roterande skiva som används för att träna öga–hand-koordination. Rotatorn kan placeras på ett stativ eller bord, och dess hastighet och rotationsriktning kan varieras för att öka svårighetsgraden.
Takistoskop: En elektronisk apparat som visar en bild under mycket kort tid. Takistoskopet används för att träna ögonen att arbeta tillsammans.
Visuella spårningsböcker: Arbetsböcker fyllda med ögonlabyrinter. Labyrinterna hjälper till att utveckla jämna och sammanhängande ögonrörelser.
Marsdenboll: En mjuk boll som hänger i ett snöre och är försedd med bokstäver. Den används för att förbättra visuell perception, visuomotoriska färdigheter, öga–hand-koordination, spårningsförmåga, diskriminering, visuellt minne och rumslig orientering.
Flippers: En plasthållare med fyra linser i två olika styrkor. Används för att förbättra ögonens flexibilitet vid fokusering.
Hart-tabeller: Varje Hart-tabell består av två kort med tio kolumner och tio rader av bokstäver. Ett av korten har mindre textstorlek och hålls i handen, medan det andra placeras på en vägd minst två meter bort från patienten. Patienten övar på att växla fokus mellan nära och långt håll.
Stereoskop: Ett instrument med binokulära okular där patienten tittar inuti för att se två bilder av samma objekt – en bild visas för högra ögat och den andra för vänstra ögat. Det används för att träna binokulär ackommodationsflexibilitet.
Cheiroskopiska ritningar: Avteckningar som görs i en subjektiv vinkel för att träna patienten att använda båda ögonen och undvika att undertrycka det icke-dominerande ögat.
Polaroid-vektogram: Två transparenta kort med samma bild; högra ögat ser ett kort och vänstra ögat det andra genom polariserade glas. När båda ögonen samarbetar uppfattas bilden tredimensionellt. På så sätt stärks ögonens konvergens- och divergensförmåga.
Stereoskop: Som beskrivits ovan; vid träning av fusionsproblem används stereoskopet särskilt för att eliminera suppression, träna upp simultan syn och korrigera onormal retinal korrespondens.
Brocksnöre: Ett tre till sex meter långt snöre med tre färgade bollar placerade med ungefär 30 centimeters mellanrum. Det vanligaste problem som tränas med Brocksnöret är konvergensinsufficiens, det vill säga svårigheter att få ögonen att fokusera gemensamt på nära håll.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online