Människans öga är ett komplext organ som består av ett stort antal specialiserade celler som tillsammans gör att vi kan se. Två av de viktigaste celltyperna är stavarna och tapparna – synreceptorer i näthinnan som samarbetar för att hålla synen skarp och fungerande under olika ljusförhållanden.
Stavarna är fotoreceptorer som aktiveras i svagt ljus och som inte kan skilja mellan olika färger. De gör oss möjliga att urskilja former och konturer i mörkret. Tapparna å andra sidan ansvarar för färgseendet men kräver starkare belysning för att fungera optimalt. I näthinnan finns cirka 120 miljoner stavar och omkring 6 miljoner tappar, varav de flesta tappar samlas i gula fläcken – området för skarpast seende.
När en kort ljusblixt uppträder i synfältet reagerar stavarna betydligt långsammare än tapparna. Det beror på att stavarna är anpassade för svagt ljus och har en långsammare kemisk process. En kraftig ljusblixt uppfattas därför snabbare av tapparna, vars kemiska reaktioner går betydligt fortare.
Stavarnas långsammare reaktionstid förklarar varför det tar tid innan ögonen vänjer sig vid ett mörkt rum. När en person kliver in i ett svagt upplyst rum aktiveras stavarna gradvis och förstärker det lilla ljus som finns. Denna anpassning, som kallas mörkeradaptation, kan ta upp till 20–30 minuter innan den är helt fullbordad. Omvänt sker övergången till ett ljust rum mycket snabbare, eftersom tapparna aktiveras nästan omedelbart.
Samma princip ligger bakom den tillfälliga "blindheten" man kan uppleva efter en kamerablixt eller mötande bilstrålkastare i mörkret. Synpigmentet i stavarna bleks av det intensiva ljuset och behöver en stund på sig för att återbildas, vilket gör att synen tillfälligt försämras.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online