Kontaktlinsens historia sträcker sig flera århundraden tillbaka i tiden. Redan år 1508 gjorde Leonardo da Vinci sina första skisser på idéer som liknar dagens kontaktlinser. Under 1600-talet och 1800-talet fortsatte René Descartes respektive Thomas Young att experimentera med konceptet bakom de första hornhinnelinserna.
Under 1820-talet började den engelske vetenskapsmannen Sir John Herschel diskutera idén om att slipa glas så att det anpassades efter ögats form för att korrigera synfel. År 1888 vidareutvecklade A.E. Fick från Zürich i Schweiz denna idé genom att skapa avgjutningar för linser – först på kaniners ögon, därefter på mänskliga kadaver och slutligen på sig själv.
Ficks helglaslinser var så obekväma att han endast kunde bära dem i två timmar i taget, vilket gjorde att utvecklingen av kontaktlinser avtog under en period. År 1936 tog dock den New York-baserade optikern William Feinbloom ett viktigt steg framåt när han skapade en lins med ett glascentrum som täckte hornhinnan och en yttre ring av plast som omslöti ögonvitan (skleran).
År 1948 utvecklade den kaliforniske optikern Kevin Tuohy en mindre kontaktlins, helt tillverkad i plast, som täckte hela hornhinnan. Dessa linser förfinades kontinuerligt under 1950- och 1960-talen och blev föregångarna till de hårda kontaktlinser som fortfarande finns hos optiker idag.
Det vattenabsorberande plastmaterialet hydroxietylmetakrylat (HEMA) framställdes för första gången 1945. Den tjeckiske kemisten Otto Wichterle använde detta material för att utveckla mjuka, vattenabsorberande kontaktlinser – en innovation som skulle komma att förändra branschen.
Kontaktlinstillverkaren Bausch & Lomb byggde vidare på Otto Wichterles arbete och lanserade 1971 världens första kommersiellt tillgängliga mjuka kontaktlinser.
Linser för längre bärtid introducerades 1981, och 1987 blev engångslinser av mjuk plast tillgängliga i handeln – ett stort genombrott som gjorde kontaktlinser mer praktiska och hygieniska för användarna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online