Horners syndrom är en sällsynt ögonrubbning som orsakas av skada på nerverna i halsregionen, vilket leder till att de neurala signalbanorna avbryts. Tillståndet är inte en sjukdom i sig utan ett tecken på ett underliggande problem i kroppen. Syndromet drabbar nästan alltid bara ena sidan av ansiktet och kan förekomma hos vem som helst – oavsett ålder, kön eller etnisk bakgrunden. Prognosen beror helt på vad som ligger bakom tillståndet.
Ögat styrs av nerver i det sympatiska och parasympatiska nervsystemet – de två system som tillsammans kontrollerar kroppens omedvetna funktioner. Nervbanorna som styr ögat går dock inte i en rak linje från hjärnan till ögat. De börjar i hjärnan, löper ner genom ryggraden, viker sedan upp genom bröstet och över lungorna, fortsätter upp via mellanörat och slutar i ögat.
Eftersom banan är så lång och komplicerad kan en skada var som helst längs vägen leda till Horners syndrom. Detta gör också att symtomen ibland kan ge ledtrådar om var skadan sitter.
Horners syndrom kan uppstå av många olika skäl. Vanliga orsaker inkluderar:
Allt som stör nervbanan till ögonen kan alltså utlösa syndromet. I vissa fall är tillståndet medfött, det vill säga att det redan finns vid födseln.
Vid Horners syndrom hänger det övre ögonlocket på det drabbade ögat (ptos), medan det nedre ögonlocket höjs något. Tillsammans ger detta ögonbollen ett insjunket utseende. Pupillen är förträngd (mios) och reagerar trögt på mörker. Hos barn som föds med syndromet kan regnbågshinnan ha en annan färg än på det friska ögat.
Dessutom svettas inte den ansiktshalva där ögat är drabbat, ett tillstånd som kallas anhidros. Ytterligare symtom beror på typen av skada och kan hjälpa läkaren att spåra den underliggande orsaken.
En läkare kan ofta misstänka Horners syndrom utifrån symtomen och ögats utseende, men flera undersökningar behövs för att bekräfta diagnosen och hitta orsaken. Klassiskt har ögondroppar som innehåller kokain använts: om pupillen inte vidgas inom 30 minuter bekräftas diagnosen. Idag används oftare modernare droppar, exempelvis apraklonidin, som ger en tydlig skillnad mellan det drabbade och det friska ögat.
Andra läkemedel kan användas för att fastställa exakt var längs nervbanan skadan sitter. För att hitta orsaken görs vanligtvis en lungröntgen, som kan avslöja en lungtumör, samt en magnetkameraundersökning (MR) som visar eventuella skador på hjärnan eller ryggmärgen.
Det finns ingen specifik behandling för Horners syndrom i sig. Istället fokuserar läkaren på att hitta och behandla den underliggande orsaken. Lyckas man behandla orsaken brukar syndromet gå tillbaka av sig självt med tiden.
Har du däremot besvär med synen på det drabbade ögat kan du behöva regelbunden uppföljning hos en ögonläkare. Vid medfött Horners syndrom följs barn ofta noggrant av både ögonläkare och barnläkare för att säkerställa en normal synutveckling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online