Blodtryck mäts vanligtvis med en apparat som kallas sfygmomanometer, eller helt enkelt blodtrycksmätare. Apparaten består av en uppblåsbar manschett, en manometer samt antingen ett stetoskop eller en elektronisk sensor. Här går vi igenom hur en blodtrycksmätning med sfygmomanometer går till, steg för steg.
Personen vars blodtryck ska mätas bör sitta bekvämt med ryggen stödd och fötterna platt mot golvet. Manschetten lindas snävt runt överarmen, cirka 2,5–5 cm ovanför armbågens veck. Manschettens nedre kant ska ligga ungefär 2,5 cm över armbågen.
Manschetten blåses upp med hjälp av en handpump eller en automatisk anordning tills trycket når cirka 180–200 mmHg.
Trycket släpps sedan långsamt ut genom att ventilen på manschetten öppnas gradvis.
När trycket sjunker lyssnar vårdpersonalen med ett stetoskop efter så kallade Korotkoff-ljud. Det är klickande eller dunkande ljud som skapas när blodet strömmar genom överarmsartären under manschetten.
Det första Korotkoff-ljud som hörs markerar det systoliska blodtrycket, alltså det högsta tryck som uppnås vid ett hjärtslag. Detta värde noteras.
Korotkoff-ljuden blir successivt svagare och försvinner till slut helt. Värdet där ljuden upphör motsvarar det diastoliska blodtrycket, det vill säga det lägsta trycket mellan hjärtslagen. Även detta värde registreras.
Både det systoliska och det diastoliska värdet dokumenteras, normalt i millimeter kvicksilver (mmHg). Ett exempel på en avläsning är "120/80 mmHg", där 120 mmHg anger det systoliska trycket och 80 mmHg det diastoliska trycket.
För att få korrekta och tillförlitliga resultat är det avgörande att rätt teknik och riktlinjer följs vid blodtrycksmätningar. I vissa situationer kan vårdpersonal istället använda en automatisk blodtrycksmätare eller annan specialutrustning, exempelvis för personer med arytmier eller mycket högt blodtryck.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online