Hur herpes diagnostiseras
Diagnostik kombinerar klinisk bedömning med laboratoriebekräftelse för noggrannhet.
Diagnostiska steg
1. Anamnes & symptomgenomgång
Läkare bedömer debut, lokalisation och karaktär av läckor; tidigare episoder; sexuell anamnes; och immunförsvarsstatus.
2. Fysisk undersökning
Inspektion av drabbat område (mun, genital, anal) för blåsor, sår, eller krustor. Utbredning (dermatomal vs klustrad) hjälper differentiera från andra tillstånd.
3. Laboratoriebekräftelse (Föredras för aktiva läckor)
- NAAT (PCR) från läckprovtagning: Guldstandard. Högst känslighet och specificitet. Skiljer HSV-1 vs HSV-2. Bäst utförs tidigt i ett utbrott (inom 48–72 timmar).
- Viruskultur: Lägre känslighet, särskilt med äldre eller läkande läckor. Resultat tar dagar.
- Direkt fluorescens antikropp (DFA): Snabb, men mindre känslig än NAAT.
- Tzanck-avstrich: Visar flerkärniga jätteceller; inte HSV-specifik och sällan använd idag.
4. Serologi (Blodprov)
- Detekterar IgG-antikroppar mot HSV-1/2 glykoproteiner (gG-1, gG-2).
- Indikerar tidigare exponering, inte aktiv infektion.
- Användbart för: screening av asymptomatisk partner, prenatal utvärdering, atypiska presentationer.
- Inte för diagnostisering av akuta läckor (IgM är opålitlig; IgG kvarstår livslångt).
Kliniska pärlor
- Testa läckor inom 48–72 timmar från uppkomst för bästa avkastning.
- Ett negativt test utesluter inte herpes (falskt negativt inträffar).
- Typspecifik serologi hjälper rådgivning: Genital HSV-1 har lägre återfall och smittspridning än HSV-2.
