Blodprov används vanligtvis för att upptäcka antikroppar mot hiv i kroppen. Det finns även tester som letar direkt efter viralt RNA, men de används oftast för att kontrollera donerat blod eller för att diagnostisera nyfödda barn till hivpositiva mödrar.
Det vanligaste blodprovet för hiv kallas enzymimmunanalys, ofta förkortat EIA eller ELISA. Provet består av blod som tas från en ven i armen, enligt hivtest.org. Testet analyseras på laboratorium och bygger på att immunförsvaret har hunnit bilda antikroppar mot viruset.
Enzymimmunanalyser förlitar sig på närvaron av antikroppar mot hiv. Det tar i genomsnitt 25 dagar att utveckla en antikroppsnivå som är hög nog för att kunna upptäckas med test – en process som kallas serokonvertering. Hos vissa personer kan det dock ta upp till sex månader innan antikropparna blir påvisbara.
Du bör inte testa dig för hiv mindre än en månad efter en möjlig smittotillfället, eftersom risken är stor att provet då ger ett falskt negativt svar. Eftersom serokonvertering kan ta upp till sex månader kan personer som får ett negativt resultat tidigare behöva göra ett nytt test vid ett senare tillfälle. Moderna så kallade fjärde generations-tester kan dessutom upptäcka både antikroppar och p24-antigen, vilket förkortar tiden mellan smitta och säkert svar.
De flesta hivblodprov kräver flera dagars väntan innan svaret är klart. Snabbtester kan dock ge lika träffsäkra resultat på bara ungefär en halvtimme, enligt hivtest.org. Dessa utförs ofta på vårdcentraler, sexualmottagningar och mobiltestningar.
I USA finns ett enda blodprov som godkänts av livsmedels- och läkemedelsmyndigheten FDA för hivtestning i hemmet: Home Access HIV-1 Test System. Andra hemmatester på marknaden har inte genomgått motsvarande granskning och bör inte användas. Kontakta din vårdcentral eller en sexualmottagning om du är osäker på vilken testmetod som passar dig bäst.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online