De flesta hiv-test söker efter antikroppar mot viruset. Eftersom det tar tid innan kroppen hunnit bilda en antikroppsnivå som testerna kan påvisa är resultatet inte tillförlitligt om man testar sig kort tid efter en möjlig smitta. Andra test, som istället letar direkt efter viruset självt, kan upptäcka en infektion betydligt tidigare.
Processen där kroppen utvecklar en detekterbar nivå av antikroppar kallas seroconversion. Det tar i genomsnitt cirka en månad, men hos vissa personer kan det dröja mellan tre och sex månader efter smittan innan antikropparna blir påvisbara i ett test.
Det vanligaste testet för hiv är enzymkopplade immunoanalyser, så kallade ELISA-test. Dessa test påvisar antikroppar mot viruset och är därför beroende av att seroconversion har skett för att kunna ge ett tillförlitligt resultat.
RNA-test letar istället efter hiv-virusets genetiska material, RNA. Dessa test kan upptäcka en infektion mycket tidigare, redan inom 9–11 dagar efter smittan, men de används inte lika allmänt som ELISA-test och är oftast dyrare.
Symtomen på den första fasen av hiv-infektion är inte specifika för just hiv, och under den andra fasen uppstår inga symtom alls. Det betyder att symtom – eller avsaknad av symtom – aldrig kan användas som en indikator på om någon har blivit smittad. Endast en testning kan ge svar.
Personer som är sexuellt aktiva med nya partners samt de som injicerar droger bör testas regelbundet för hiv, helst en gång var sjätte månad. I Sverige erbjuds hiv-testning kostnadsfritt hos vårdcentraler, infektionskliniker, ungdomsmottagningar samt hos bland annat RFSL, där provtagningen ofta kan göras anonymt. Ju tidigare en infektion upptäcks, desto bättre blir prognosen och desto mindre är risken att ovetande smitta vidare viruset.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online