Hiv (humant immunbristvirus) är ett retrovirus, vilket innebär att det använder enzymet omvänt transkriptas för att bilda DNA utifrån sitt eget genetiska material, RNA, så att viruset kan integrera sig i kroppens celler. För att orsaka en infektion måste hiv passera kroppens blodbarriär i tillräckligt hög koncentration; när detta sker utvecklas hivsjukdom. Sjukdomen har fyra stadier, varav det sista är aids. Med tiden skadar hiv immunförsvaret allvarligt.
I industrialiserade länder sprids hiv framför allt via oskyddat sex (vaginalt, analt eller oralt), genom delade injektionsnålar samt från mor till barn under graviditet, förlossning och amning.
I länder där screeningprogram saknas finns dessutom en större risk för överföring via donerade kroppsvätskor, vävnader eller organ. I USA och andra utvecklade länder har denna risk i princip eliminerats tack vare rutinmässig testning av donationer.
Vårdpersonal kan utsättas för smitta genom ett nålstick från en kanyl som använts på en hivpositiv person.
Korrekt och konsekvent användning av skydd vid sexuellt umgänge samt rena, odelade nålar vid injicering är viktiga metoder för att förhindra smittspridning. En hivpositiv gravid kvinna kan få antiretrovirala läkemedel under graviditeten eller strax före förlossningen för att minska risken att överföra viruset till barnet. Efter födseln ges spädbarnet antiretroviral medicin, och hivpositiva kvinnor rekommenderas normalt att inte amma, såvida inte alternativa utfodringsmetoder innebär en allvarlig hälsorisk, enligt Avert.org.
Akut hivinfektion inträffar direkt efter smittotillfället. Under denna period, ungefär två till fyra veckor efter smitta, utvecklar en del personer en influensaliknande sjukbild. Typiska symtom i detta skede är feber, huvudvärk, halsont, svullna lymfkörtlar, värk i kroppen, trötthet, mag- och tarmbesvär samt hudutslag. Vissa personer får inga symtom alls, medan andra endast får mycket lindriga besvär som går obemärkta förbi.
Även om en nyligen smittad person söker vård för dessa symtom ställs ingen hivdiagnos enbart utifrån symtombilden. Orsaken är att många virusinfektioner ger samma eller liknande besvär, och att någon av dessa andra virussjukdomar är betydligt mer sannolika orsaker.
Det symtomfria stadiet är hivsjukdomens andra fas och följer direkt efter att symtomen från den akuta infektionen har lagt sig. Detta är det längsta stadiet – i genomsnitt cirka tio år – och under hela perioden finns inga märkbara symtom. Just därför, kombinerat med de diffusa besvären i det akuta skedet, utsätter många smittade personer omedvetet andra för viruset under denna tid.
Det enda sättet att få klarhet i sin hivstatus innan symtom uppstår är att testa sig. Hivtestning är enkel, allmänt tillgänglig och erbjuds gratis eller till låg kostnad på många platser, exempelvis vårdcentraler, ungdomsmottagningar och sexualrådgivningsbyråer. Informationen om olika typer av hivtest och var tester görs finns hos nationella hälsomyndigheter och vårdgivare.
Det är viktigt att vänta en tid efter en eventuell smittoexponering innan man testar sig. De flesta hivtest påvisar antikroppar mot viruset, och det tar i genomsnitt några veckor till en månad innan antikroppsnivån blir tillräckligt hög för att kunna detekteras. Denna period kallas fönstertid.
Det symtomatiska stadiet följer efter den symtomfria perioden och varar i genomsnitt cirka tre år. Under denna tid utvecklas en kronisk, influensaliknande sjukdom med symtom som nattsvettningar, kraftig viktnedgång, svampinfektioner samt hud- och andningsproblem.
Fjärde stadiet av hivsjukdom – aids – diagnostiseras hos hivpositiva när antalet CD4-celler (en typ av immunceller som viruset angriper) sjunker under 200 per kubikmillimeter blod, eller när cellerna utgör mindre än 14 procent av alla immunceller. Vid detta skede har immunförsvaret förlorat förmågan att själv bekämpa infektioner. Det leder till så kallade opportunistiska infektioner, som inte orsakar sjukdom hos personer med friskt immunförsvar men som hos hivsjuka kan ge svår viktminskning, vissa cancerformer och neurologiska problem.
Antiretroviral behandling påbörjas traditionellt när immunförsvaret börjat skadas, men innan aids utvecklas. Den amerikanska hälsovårdsmyndigheten Department of Health and Human Services (DHHS) har tidigare rekommenderat att behandling inleds vid ett CD4-värde på 350. Numera rekommenderar dock moderna riktlinjer i många länder att behandlingen startas så snart diagnosen är ställd, oavsett CD4-värde, eftersom tidig behandling ger bättre prognos och minskar risken för smittspridning.
Antiretrovirala läkemedel kombineras i en behandlingsform med flera samtidiga läkemedel som kallas HAART (högeffektiv antiretroviral terapi). Läkemedlen angriper hiv på flera olika punkter i virusets cykel av att tränga in i och infektera värdceller, vilket håller virusmängden nere och skyddar immunförsvaret.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online