Att vänta på resultatet av ett HIV-test är en av livets mest ångestfyllda upplevelser. För att göra processen enklare finns tydliga rutiner för hur testerna utförs, vilket säkerställer tillförlitliga resultat. Det finns flera olika testmetoder att tillgå, och uppföljningstester används för att utesluta falska positiva resultat.
Även om alla kan ägna sig åt riskfyllda beteenden då och då, finns vissa grupper som löper större risk än andra och som därför rekommenderas att testa sig för HIV årligen. Dessa riskgrupper inkluderar män som har sex med män, injektionsmissbrukare eller tidigare injektionsmissbrukare, män och kvinnor som haft många sexuella partners, sexarbetare, personer som för närvarande behandlas för andra sexuellt överförbara infektioner, personer som lämnar kriminalvården samt kvinnor som har sex med män som haft sex med andra män. Andra personer i riskzonen som bör testa sig är de som fick blodtransfusion innan testning av blod för HIV inleddes 1985, samt personer som haft en sexpartner som senare diagnostiserats med HIV eller AIDS.
De flesta HIV-tester utförs genom att blod dras och skickas till ett laboratorium. Ett ELISA-screeningtest görs på blodet – ett test som letar efter specifika antikroppar som kroppen kan producera vid en HIV-infektion. Eftersom vissa av dessa antikroppar också kan bildas för att bekämpa andra sjukdomar, följs ett positivt ELISA-test alltid av ett annat test som kallas Western Blot, vilket letar efter antikroppar som är specifika för just HIV. Testresultaten återkommer vanligtvis inom två veckor.
För att påskynda en första diagnos har en rad snabbtester utvecklats som kan ge ett preliminärt resultat inom 20 till 30 minuter. Dessa tester utförs vanligtvis med hjälp av saliv, men snabbtester baserade på blod och urin kan också användas. I likhet med ELISA-testet är snabbtesterna inte helt säkra, eftersom de proteiner som testet söker efter även kan produceras vid infektioner som inte beror på HIV. Om en person testar positivt på ett snabbtest tas därför blodprov som skickas till ett laboratorium för ELISA- och Western Blot-test för att bekräfta resultatet.
Virustester letar efter HIV-viruset självt, i stället för antikroppar eller proteiner som kroppen producerar till följd av en HIV-infektion. Ett p24-antigentest mäter ett specifikt protein som finns i viruset, medan ett RNA-test mäter mängden HIV som finns i blodet. Dessa tester är vanligtvis betydligt dyrare än antikroppstester på blod, vilket gör att de sällan används som diagnostiska tester. Virala RNA-tester används dock ofta för att mäta effektiviteten av HIV-behandlingar, eftersom de låter läkare övervaka virusmängden i en patient innan behandlingen påbörjas och sedan se hur den förändrats efter tre eller sex månaders behandling.
HIV och AIDS är sjukdomar där många olika känslomässiga reaktioner kan uppstå. Därför finns kuratorer och rådgivare tillgängliga som kan prata med patienter både under tiden de väntar på testresultat och efter en eventuell diagnos. Riktlinjerna för testning kräver i allmänhet att patienten kontaktar en rådgivare för att få sitt HIV-testresultat, eftersom både ett positivt och ett negativt svar kan väcka starka känslomässiga reaktioner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online