Enligt den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC fick fler än 37 000 personer i USA diagnosen förvärvat immunbristsyndrom (aids) år 2007, och över en miljon människor lever med sjukdomen. Sedan aids upptäcktes på 1980-talet har läkare och forskare utvecklat behandlingar som bromsar farliga opportunistiska infektioner och förlänger livet för personer som lever med diagnosen.
När en person får diagnosen hiv – viruset som kan leda till aids – är läkarnas första prioritet att använda antiretrovirala läkemedel för att hålla symtomen under kontroll så länge som möjligt. Denna behandlingsform kallas högeffektiv antiretroviral terapi (HAART). Målet är att sänka mängden virus i blodet, den så kallade virusmängden. Läkare kombinerar därför ofta flera olika läkemedel, vilket minskar risken att kroppen slutar reagera på ett enskilt preparat.
NRTI-preparat gör det svårt för viruset att använda proteinet omvänt transkriptas, som hiv behöver för att kunna föröka sig. Genom att hämma detta protein sänks virusmängden i blodet. NRTI var bland de första antiretrovirala läkemedlen som utvecklades mot aids och används alltid i kombination med andra behandlingsformer. Exempel på preparat är zidovudin, lamivudin, didanosin, stavudin och abakavir. Biverkningarna varierar beroende på vilket läkemedel som används, men problem med blodceller, hudutslag, feber och magbesvär kan förekomma.
Proteashämmare, exempelvis saquinavir, ritonavir, indinavir, nelfinavir och amprenavir, fungerar på liknande sätt som NRTI genom att stoppa replikationen av ett viktigt hiv-enzym som kallas proteas. Precis som vid NRTI-behandling kombineras proteashämmare med andra antiretrovirala mediciner, så att kroppen inte vänjer sig vid effekten. Vanliga biverkningar är diarré, magbesvär och andra gastrointestinala problem.
NNRTI blockerar samma enzym som NRTI, nämligen omvänt transkriptas, men gör det vid ett senare skede av replikationsprocessen. Hudutslag är en vanlig biverkning hos patienter som använder dessa läkemedel, bland annat nevirapin, delavirdin, efavirenz och etravirin.
NtRTI stör hiv:s förmåga att föra in genetiskt material i kroppens celler, men ingriper tidigare i replikationsprocessen än NRTI gör. Tenofovir, den enda NtRTI som godkänts av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA, kan förskrivas till patienter som utvecklat resistens mot NRTI.
Dessa injicerbara antiretrovirala läkemedel används främst för personer som smittats av hiv-varianter som inte svarar på traditionell antiretroviral behandling. Fusionshämmare hindrar virusets membran från att fusionera med friska celler, vilket gör att viruset inte kan föröka sig i kroppen.
Precis som fusionshämmare används integrasinhämmare för patienter där andra antiretrovirala behandlingar slutat verka. De stör produktionen av hiv:s integrasenzym, vilket förhindrar viruset från att infoga sin arvsmassa i personens DNA.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online