HAART står för highly active anti-retroviral therapy, på svenska högeffektiv antiretroviral behandling. Behandlingen används vid HIV-infektion och går ut på att hålla viruset undertryckt under lång tid för att förhindra att det utvecklas till AIDS. Målet är att hålla mängden HIV i blodet så låg att den inte orsakar några sjukdomssymtom. I bästa fall sänks virusnivåerna så mycket att de inte ens kan detekteras i blodprover – även om personen fortfarande tekniskt sett bär på hiv.
Även om dessa läkemedel är mycket effektiva har de en viktig nackdel: biverkningarna kan i vissa fall vara nästan lika påfrestande som själva sjukdomen. Nedan följer en översikt över de vanligaste biverkningarna för de olika läkemedelsklasser som ingår i en HAART-behandling.
Nukleosidanalog omvänt transkriptashämmare (NRTI) kan orsaka trötthet, kräkningar, diarré, utslag, feber och buksmärtor.
Proteashämmare kan ge diarré, illamående, förlust av kroppsfett samt en ansamling av fett på ett och samma ställe i kroppen, exempelvis på ryggen eller buken. Detta tillstånd kallas ofta lipodystrofi.
Den mest framträdande biverkningen hos icke-nukleosidala omvänt transkriptashämmare (NNRTI) är psykiska besvär, framför allt olika typer av störningar i humöret och sinnesstämningen.
Nukleotid omvänt transkriptashämmare (NtRTI) kan orsaka gaser, kräkningar, illamående och diarré. En möjlig långsiktig biverkning är leverskada, vilket i värsta fall kan vara livshotande.
Integrashämmare kan bland annat ge diarré, huvudvärk och feber.
Det är viktigt att komma ihåg att biverkningarna varierar från person till person och mellan olika läkemedel. Moderna HIV-behandlingar har generellt sett färre och mildare biverkningar än äldre preparat. Patienter som upplever besvär bör alltid kontakta sin läkare, eftersom det ofta finns möjlighet att justera doseringen eller byta till ett annat läkemedel inom behandlingsregimen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online