Hivinfektion kan upptäckas med olika laboratorietester som påvisar hiv-antikroppar, antigener eller viralt genetiskt material (RNA eller DNA) i blod, saliv eller andra kroppsvätskor. Vilket test som används beror bland annat på hur länge personen kan ha burit på smittan, individuella omständigheter samt vilka testmetoder som finns tillgängliga på platsen. Nedan följer en översikt över de vanligaste diagnostiska procedurerna för hiv.
Snabbtest: Ett point-of-care-test som ger svar inom cirka 20–30 minuter. Testet påvisar hiv-antikroppar i ett litet blodprov, munvätska eller saliv och används ofta som första screening. Det kan utföras i många olika miljöer, exempelvis på vårdcentraler, sjukhus och hos ideella organisationer.
ELISA-test: Ett laboratorietest som ofta används för att bekräfta resultat från snabbtester. ELISA påvisar hiv-antikroppar i blodserum och kännetecknas av mycket hög känslighet och specificitet för både hiv-1 och hiv-2.
Dessa test påvisar både hiv-antikroppar och p24-antigenet, ett viralt protein som bildas tidigt i infektionsförloppet. Kombinationstest ger ett snabbare och säkrare besked än rena antikroppstest och kan därmed identifiera nyligen smittade personer tidigare. I Sverige är denna metod standard vid rutinmässig hivtestning.
Ett viralnivåtest mäter mängden hiv-RNA i blodet och visar hur aktiv virusinfektionen är. Testet används främst för att övervaka sjukdomens utveckling, utvärdera effekten av antiretrovirala läkemedel och fatta välgrundade kliniska beslut. Det spelar dessutom en viktig roll i arbetet med att förebygga överföring från mor till barn.
Detta test mäter mängden hiv-DNA som integrerats i cellernas arvsmassa. Proviral-DNA-testning används framför allt inom forskning och vid speciella kliniska utredningar, exempelvis vid diagnos av spädbarn födda av hivpositiva mammor.
Western blot är ett bekräftande test som används när initiala antikroppsresultat är oklara eller tvetydiga. Testet påvisar specifika antikroppar mot olika virala proteiner och ger därmed ytterligare säkerhet i diagnosen. I dag har det dock i många länder ersatts av modernare bekräftelsetester, exempelvis linjetest.
POCT-enheter är bärbara och fristående testplattformar som ger snabba resultat direkt på platsen, även i miljöer med begränsade resurser. De är utformade för användning utanför traditionella laboratorium, till exempel i mobilkliniker, på hälsostationer eller vid insatser ute i samhället.
Vid DBS-testning (Dried Blood Spot) tas en liten mängd blod upp på ett filterpapperskort. Metoden används ofta för att testa nyfödda och spädbarn, samt i områden där blodprovtagning är svår eller otrygg, eftersom proverna är enkla att transportera och inte kräver kylkedja.
De exakta diagnostiska rutinerna varierar beroende på regionala riktlinjer, kliniska rekommendationer och tillgängliga resurser. Kom ihåg att alla test har en så kallad fönstertid – perioden mellan smittotillfället och det att testet kan påvisa infektionen. Vid misstanke om färsk smitta kan därför kontrolltest behövas efter några veckor.
Oavsett metod bör hivtestning alltid åtföljas av professionell rådgivning och stöd, så att personen får hjälp att förstå och tolka sitt resultat. Vid ett positivt svar kopplas patienten snabbt vidare till specialistvård och behandling. Med dagens antiretrovirala terapi kan personer med hiv leva ett långt och friskt liv, och en tidig diagnos ökar chanserna till ett gott behandlingsresultat avsevärt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online