Glioblastom är en elakartad och extremt snabbväxande hjärntumör som angriper gliacellerna – hjärnans stödjande vävnader som försörjer hjärnan med näring och hjälper neuronerna att överföra signaler genom nervsystemet. Enligt Central Brain Tumor Registry of the United States (CBTRUS) utgör glioblastom över 32 procent av alla diagnostiserade hjärntumörer. Prognosen är dyster: utan behandling överlever patienten i genomsnitt bara cirka ett år. Diagnostiskt delas tumörerna in i två grupper – primära och sekundära – som drabbar olika kön och åldersgrupper på olika sätt.
Hjärnkirurgi har dokumenterats ända sedan 7000 f.Kr., från det forntida Egypten till Sydamerika, och är den enda typ av forntida kirurgi för vilken vi har mer än anekdotiska belägg. Under neolitisk tid (senare stenåldern) var det vanligt att stammens shaman utförde ritualer för att driva ut de onda andar som ansågs ha infekterat den sjuke. När det inte fungerade föddes trepanationen – att borra ett hål i skallen för att släppa ut de onda andarna. Med tanke på tidens omständigheter, utan narkos, utan metallurgiska instrument och utan sterila operationssalar, är det förvånansvärt att man har hittat forntida kranier med benbildning runt trepanationshålet, vilket tyder på att åtminstone vissa patienter överlevde ingreppet.
Hippokrates, den antike grekiske läkaren som levde omkring 400 f.Kr., har kallats ”medicinens fader”. Tack vare honom har vi vår moraliska och etiska grund inom medicinen – Hippokrates ed, som alla läkare avlägger med löftet att ”först inte skada”. Han var en drivande kraft bakom att flytta medicinen bort från spiritualitet, religion och filosofi och göra den till en exakt vetenskap. Han skrev många texter om hjärnkirurgiska metoder och om hur man känner igen epileptiska anfall, samt – kanske mest berömt – en hel avhandling med titeln ”Om huvudskador”, som innehöll detaljerade instruktioner för hur trepanation skulle utföras.
Det arbete som Hippokrates påbörjade fortsatte under medeltiden. I takt med att verktygen blev mer sofistikerade utvecklades också neurokirurgins konst. Barberarkirurger turnerade mellan städer och byar och hävdade att de kunde avlägsna ”vanvettets sten” och befria psykiskt sjuka människor från deras lidande.
Hoppar vi fram tvåhundra år ser vi att de historiska försöken att ta fram ett system för klassificering av hjärntumörer går tillbaka till 1830-talet. Gliom namngavs första gången 1860 av den tyske patologen Rudolph Virchow. Virchow, som kallas ”patologins fader”, bidrog stort till vetenskapen och klassificeringen och var en av de första som studerade hjärntumörer i mikroskop. Han tillskrivs uppfinningen av en av de två obduktionsmetoder som fortfarande används idag, men hans rykte skadades av hans vägran att tro att bakterier orsakade infektioner.
Den amerikanske kirurgen Percival Bailey och hans kollega Harvey Williams Cushing, även han neurokirurg, skapade 1926 det första större klassificeringssystemet för hjärntumörer. Cushing har ofta kallats ”neurokirurgins fader”. Neuropatologen Hans Joachim Scherer, som studerade medicin i München under 1920-talet, var den första som indelade glioblastom i sina två grupper. Efter att ha flyttat till Berlin 1931 för att fortsätta sin forskning greps han och förhördes av Gestapo. När han frigivits flyttade han snabbt till Antwerpen i Belgien (via Paris och flera andra stopp) och återupptog sitt arbete vid Bunge-institutet. När tyskarna invaderade Belgien 1941 beordrades Scherer av den tyska militären tillbaka till Breslau, där han blev en av tre läkare som utförde obduktioner och dissektioner av centrala nervsystemet på över 300 polska och tyska barn som hade eutanaserats på ett mentalsjukhus. Han dödades 1945 av en bomb från de allierade styrkorna.
Hittills har standardbehandlingen mot glioblastom varit kirurgi, strålning eller en kombination av båda. Det pågår dock många kliniska prövningar och biomedicinska studier som kan ge oss insikt i hur denna elakartade sjukdom kan botas. Enligt Medical News Today gjorde doktor Johan Skog från Nederländerna och Xandra Breakefield från Massachusetts General Hospital i november 2008 ett banbrytande fynd. Tack vare utvecklingen inom genom- och DNA-analys upptäckte de unika markörer som visar en biologisk process genom vilken tumörer förändrar sin omgivning för att stödja sin egen tillväxt. Detta innebär att onkologer i stället för att använda hjärnavbildning eller biopsier kan upptäcka förekomsten av ett glioblastom enbart genom ett blodprov, och möjligen bota det med genterapi. När forskarna analyserade RNA-markörerna i blodet från en patient med gliom kunde de få en molekylär ”ögonblicksbild” av tumören. I framtiden kanske vi till och med kan ta reda på om vi är benägna att drabbas av hjärntumörer – bara genom ett enkelt fingerstick.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online