I människokroppen frisätts antikroppar för att bekämpa allt som kroppen uppfattar som främmande – allt från en liten sticka till cancer. Vilken specifik antikropp som frisätts för att bekämpa en infektion hänger direkt samman med vilken typ av infektion som finns i kroppen. Vissa antikroppar har dessutom fått sina namn efter den person som först lyckades koppla samman just den antikroppen med den infektion den bekämpar.
För att förstå Forssman-antikroppen är det bra att börja med en enkel förklaring av antikroppar och antigener. En antikropp är ett protein som utsöndras av vita blodkroppar som svar på en antigen. En antigen är i sin tur varje substans som får kroppen att bilda antikroppar, oavsett om den är kemisk, kommer från miljön eller är viral. Antikroppens uppgift är att angripa antigenet och oskadliggöra det.
Magnus John Karl August Forssman var svensk läkare och professor i allmän patologi, bakteriologi och folkhälsovetenskap vid Lunds universitet. Han föddes år 1868 och avled 1947, och han är den som får äran för att ha upptäckt proteinet som idag kallas Forssman-antikropp.
Forssman isolerade detta särskilda protein – som ibland även benämns heterofil antikropp – genom att studera vilken antikropp som frisattes som svar på infektiös mononukleos (IM), i Sverige ofta kallad körtelfeber. IM är en av flera möjliga sjukdomar som orsakas av Epstein-Barr-viruset (EBV). EBV tillhör herpesvirusfamiljen, samma virusfamilj som herpes simplex virus 1 och 2, och är även kopplat till Hodgkins lymfom samt vissa lymfom i centrala nervsystemet hos patienter med hiv. Forssman-antikroppen återfinns dock endast hos patienter som har infektiös mononukleos.
Infektiös mononukleos visar sig vanligtvis genom halsont, feber och svullna körtlar. Ett tidigt blodprov kanske inte entydigt kan påvisa Forssman-antikroppen, eftersom antikroppen ofta inte syns i blodet förrän antalet vita blodkroppar – cellerna som hjälper kroppen att bekämpa infektioner – har ökat tillräckligt mycket för att antikroppen ska frisättas. Hos barn som drabbas av IM kan Forssman-antikroppen dessutom helt utebli.
Eftersom det inte finns någon antiviral medicin mot IM sker behandlingen genom att lindra symtomen. Avsaknaden av Forssman-antikroppen blir därför sällan något problem, såvida inte läkaren använder antikroppens närvaro som del i en differentiell diagnos – en metod där man ställer diagnos genom att systematiskt utesluta andra sjukdomar. Om kompletterande blodprover och andra undersökningar så småningom påvisar Forssman-antikroppen kan diagnosen infektiös mononukleos fastställas med säkerhet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online