Humant immunbristvirus – HIV – är en föregångare till förvärvat immunbristsyndrom – AIDS – som är en allvarlig och potentiellt dödlig sjukdom. HIV är förknippat med stigma i många samhällen, eftersom viruset ofta överförs genom droganvändning eller sexuella beteenden. Det kan dock även smitta via blodtransfusioner eller genom kontakt mellan blod eller andra kroppsvätskor och en smittad person. Vården av patienter med HIV omfattar flera viktiga etiska frågor som vårdpersonal behöver förhålla sig till.
Patientens samtycke krävs alltid innan HIV-testning utförs. Vissa vårdgivare, exempelvis kirurger, utsätts rutinmässigt för patienternas blod. Av den anledningen kan patienter uppmanas att ge tillstånd till HIV-testning innan behandling påbörjas. Ur ett etiskt perspektiv ska alla patienter behandlas lika, med så kallade universella försiktighetsåtgärder, oavsett om de är HIV-positiva eller inte. I praktiken använder sig läkare ibland av extra skyddsåtgärder – som mer personlig skyddsutrustning – när de arbetar med HIV-positiva patienter. Läkare som beställer HIV-test måste också vara beredda att diskutera ett positivt diagnosresultat med patienten samt rekommendera lämplig uppföljande vård och stödsamtal.
Hälsouppgifter omfattas av sekretesslagstiftning som syftar till att skydda patienter mot diskriminering. Den amerikanska lagen Health Insurance Portability and Accountability Act (HIPAA) infördes 1996 för att hantera de problem som människor med HIV/AIDS och andra riskgrupper stod inför. HIPAA hindrar försäkringsbolag från att neka personer eller företag försäkringsskydd på grund av HIV-status. Dessutom fastställer HIPAA:s sekretessregler standarder för skyddet av personliga hälsouppgifter, inklusive information som lagras elektroniskt.
Patienter med HIV kan utsättas för diskriminering, oavsett om den är avsiktlig eller inte. Vårdpersonal bör ställa sig frågan om de skulle erbjuda samma kvalitet på vården om patienten inte varit HIV-positiv. Patienter kan ifrågasätta om de får samma omsorg som personer utan HIV. Läkare kan dessutom felaktigt anta att HIV-positiva patienter är ansvarslösa och inte följer behandlingsrekommendationerna, vilket kan påverka relationen mellan patient och vårdgivare.
Läkare som behandlar patienter med HIV kan känna en etisk skyldighet att uppmuntra patienten att informera närvarande familjemedlemmar om sin diagnos. Eftersom HIV även påverkar patientens sexpartners hälsa kan läkaren anse att partnern har rätt att veta om risken för smittexponering. HIV kan också överföras från en mor till det ofödda barnet, vilket väcker frågor om HIV-testning och rådgivning under graviditeten. Anti-HIV-läkemedel finns tillgängliga och kan minska risken för att sjukdomen överförs till barnet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online