Det finns många olika typer av bakterier. Vissa är skadliga, andra nyttiga och en del är varken eller. Förmågan att skilja dessa bakterier åt är avgörande för både förebyggande och behandling av sjukdomar. Bakterier kan ofta identifieras utifrån hur de reagerar med kemiska föreningar. Urea (karbamid) är en sådan förening, och ureahydrolystestet används för att särskilja olika grupper av bakterier från varandra.
När en bakterie innehåller enzymet ureas kan den bryta ner urea. Produkterna i denna hydrolysreaktion är ammoniak och koldioxid. I sig självt är detta inte synligt för blotta ögat. När reaktionen sker i närvaro av pH-indikatorer uppstår dock en tydlig färgförändring. Ammoniaken gör att ett basiskt (alkaliskt) pH utvecklas, och pH-indikatorn ändrar därför färg. Den vanligaste indikatorn för detta test är fenolrött, som blir rosa vid exponering för ammoniak.
Testet kan utföras i både flytande och fast medium. Vid ett flytande test löses den undersökta bakterien i en vätska som innehåller urea och fenolrött. Vid det fasta testet odlas bakterien på ett fast, agarbaserat medium som också innehåller urea och fenolrött. I båda fallen är uppkomsten av en rosa färgning ett positivt resultat. Det inträffar vanligtvis inom en till två dagar och visar att bakterien innehåller ureas.
Många bakterier som finns i tarmen innehåller ureas, men få av dem kan bryta ner urea snabbt. Det gör det möjligt att avgränsa en bakteries identitet baserat på ureahydrolys. De bakteriesläkten som oftast ger positivt testresultat är Proteus, Morganella och Providencia.
Även om ureahydrolystestet ger värdefull information är det inte helt avgörande i sig. Det finns flera bakterier som kan bryta ner urea, och ytterligare tester krävs för att skilja dem åt. Sådana tester ger information om organismens morfologi och struktur, syrebehov samt förmåga att reagera med väteperoxid, sackaros och citrat. All denna information tillsammans räcker oftast för att klassificera och namnge en okänd bakterie.
Testet som beskrivits ovan gäller identifiering av bakterier som kan odlas utanför människokroppen. I vissa situationer är det dock inte möjligt att ta ett bakterieprov, eller så kräver det ett invasivt ingrepp. Detta gäller exempelvis när en läkare misstänker att patienten har Helicobacter pylori, den bakterie som ligger bakom många magsårsbesvär. Även i detta fall kan bakterien identifieras genom dess förmåga att bryta ner urea. Patienten får då svälja en kapsel med isotopmärkt urea. Eftersom koldioxid är en produkt av ureabrytningen kommer patienten att andas ut märkt koldioxid om Helicobacter pylori finns i magsäcken – något som enkelt kan mätas i utandningsluften.
Ureahydrolystestet är ett enkelt men kraftfullt verktyg inom mikrobiologin. Genom att utnyttja enzymet ureas förmåga att spjälka urea till ammoniak och koldioxid kan laboratorier snabbt avgränsa vilken typ av bakterie de har att göra med. Tillsammans med kompletterande tester utgör det en viktig byggsten i den diagnostiska processen, från rutinmässig laboratoriediagnostik till icke-invasiva kliniska utredningar som utandningstestet för Helicobacter pylori.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online