Proteus mirabilis är en bakterie som naturligt förekommer i människans tarmkanal. Organismen ingår i tarmens normala flora, men kan också orsaka allvarliga problem, exempelvis olika typer av infektioner i mag- och tarmkanalen. Urinvägsinfektioner är det vanligaste uttrycket för proteusinfektioner. Proteus mirabilis står för cirka 90 procent av alla proteusinfektioner och betraktas som en smittsam infektion.
Proteus återfinns ofta i flera olika typer av miljöer, till exempel vårdinrättningar med långtidsvård och sjukhus. Det är vanligt att bakterien finns på huden och i slemskikten hos både patienter och vårdpersonal.
Hur en proteusinfektion utvecklas beror på hur organismen interagerar med värdens immunförsvar. För att infektionsprocessen ska kunna börja måste organismen först fästa vid värdens vävnad. Det innebär att organismens fimbrier avgör hur effektivt den kan infektera värden. Fimbrier är små utskott på organismens yta som bär på kemiska ämnen i sina spetsar. Dessa ämnen gör det möjligt för bakterien att fästa vid specifika platser i värdens vävnad, såsom urinvägarna.
När proteus väl har fäst vid uroepitelcellerna sätter den igång flera processer i de mukosala endotelcellerna. Bakterien utsöndrar olika ämnen i värden, vilket leder till urinvägsinfektion. Familjen Enterobacteriaceae, dit Proteus hör, är de mikroorganismer som oftast ligger bakom gramnegativ bakteriemi, det vill säga förekomst av bakterier i blodet. När dessa organismer invaderar blodbanan utlöser de flera inflammatoriska reaktioner och kan få farliga konsekvenser för värden.
Systemiskt inflammatoriskt responssyndrom, eller SIRS, är kroppens svar på bakteriemi. Syndromet kan betraktas som en form av självförsvarsmekanism. Inflammation är kroppens respons på ospecifika händelser som utlöses av kemiska, traumatiska eller infektiösa faktorer. Kroppen frigör cytokiner för att främja sårläkning och upprätthålla homeostas. Om homeostas inte uppnås kan det leda till dysfunktion i vitala organ. SIRS har en dödlighet på 20 till 50 procent.
Cirka 95 procent av alla urinvägsinfektioner uppstår när bakterier tar sig upp genom urinröret till blåsan. Sexuellt aktiva kvinnor löper större risk att drabbas av urinvägsinfektioner. Sexuellt aktiva män löper också en betydande risk, men i mindre grad än kvinnor. Män som har oskyddat analt sex löper också förhöjd risk för urinvägsinfektion. Andra riskfaktorer inkluderar icke-omskurna penisar samt oskyddat vaginalt sex.
De flesta urinvägsinfektioner kan behandlas med antibiotika under loppet av några dagar. Svårare fall kan kräva kirurgisk behandling, men detta gäller endast när det finns struvitstenar i njuren (struvitrenal kalkyl) som behöver avlägsnas.
Risken för urinvägsinfektioner kan minskas genom god intimhygien, tillräckligt vätskeintag och regelbunden tömning av blåsan. På sjukhus och inom långtidsvård är noggrann handhygi en avgörande åtgärd för att begränsa spridningen av bakterien mellan patienter och personal.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online