Cefalosporiner är en grupp antibiotika som indelas i fem klasser, eller generationer. För varje ny generation har läkemedlen fått en utökad och förbättrad effekt mot gramnegativa bakterier, samtidigt som verkan mot grampositiva bakterier i stort sett bevarats. Dessa läkemedel används vid ett brett spektrum av infektioner – exempelvis halsfluss, bronkit, lunginflammation, tonsillit, gonorré och stafylokockinfektioner. Cefalosporiner är också ett vanligt alternativ för patienter med känd penicillinallergi, eftersom preparaten liknar penicillinerna i struktur men sällan utlöser korsreaktioner.
När de första cefalosporinerna utvecklades betraktades de som bredspektrumantibiotika mot både grampositiva och gramnegativa mikroorganismer. I praktiken var dock effekten mot de gramnegativa bakterierna svag. Till första generationen hör preparaten cefalotin, cefazolin, cefapirin, cefradin, cefalexin och cefadroxil. De används fortfarande med gott förtroende vid många grampositiva infektioner, till exempel hud- och mjukdelsinfektioner orsakade av stafylokocker och streptokocker.
I laboratoriet utvecklades nästa generation, ofta kallad andra generationens cefalosporiner, med utökad täckning mot fler gramnegativa mikrober utan att den framgångsrika verkan mot grampositiva bakterier försämrades. Preparat i denna grupp är cefaklor, cefamandol, cefonikid, ceforanid och cefuroxim, samt cefamycinerna cefotetan och cefoxitin. Av dessa passerar endast cefuroxim normalt blod-hjärn-barriären, vilket gör det värdefullt även vid vissa infektioner i centrala nervsystemet.
Tredje generationens cefalosporiner kan tränga in i centrala nervsystemet och är betydligt mer effektiva mot gramnegativa organismer än tidigare klasser. Effekten mot grampositiva organismer är fortfarande god. Exempel på preparat är cefotaxim, latamoxef (moxalactam), cefoperazon, ceftizoxim, ceftazidim, ceftriaxon, ceftiofur och cefixim. Ceftriaxon och cefotaxim används ofta vid allvarliga infektioner som meningit och blodförgiftning.
Fjärde generationens cefalosporiner utvecklades för att rikta sig mot en bredare grupp av aeroba gramnegativa stavar, exempelvis pseudomonasbakterier, samtidigt som kontrollen över grampositiva organismer behölls. Det mest kända preparatet i denna klass är cefepim, som ofta används vid svåra sjukhusinfektioner.
Femte generationens cefalosporiner togs fram specifikt för att bekämpa resistenta bakteriestammar. Ceftobiprol är effektivt mot meticillinresistent Staphylococcus aureus (MRSA) – en stam som dessförinnan varit mycket svår att behandla. Även ceftarolin tillhör denna generation och har visat god effekt mot MRSA. Preparaten i denna klass är däremot inte verksamma mot enterokocker, exempelvis Enterococcus faecium.
Utvecklingen av cefalosporiner speglar behovet av att hålla jämna steg med bakteriernas ökande resistens. Från första generationens fokus på grampositiva infektioner till femte generationens riktade behandling av MRSA har klassen vuxit till ett av de viktigaste verktygen inom modern antibiotikabehandling. Valet av generation och preparat görs alltid utifrån typen av infektion, den misstänkta bakterien och patientens förutsättningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online