Vårdpersonal behandlar MRSA – methicillinresistenta gula stafylokocker – främst med antibiotikan vankomycin. Behandlingen lyckas nästan alltid, men i sällsynta fall kan bakterien även motstå detta preparat. Mindre infektioner, som bölder orsakade av MRSA, kan ibland botas genom att läkaren tömmer dem, helt utan intravenös antibiotika.
På 1940-talet kunde stafylokockinfektioner behandlas framgångsrikt med penicillin. År 1961 gav brittiska forskare infektionen namnet methicillinresistenta gula stafylokocker (MRSA), eftersom antibiotikan meticillin inte längre dödade bakterien. Det markerade början på en ny era där resistenta bakteriestammar blev ett växande hot inom sjukvården.
MRSA är resistent mot meticillin liksom mot hela gruppen betalaktamantibiotika. Dit hör bland annat amoxicillin, oxacillin och meticillin. Vanliga penicilliner kan alltså inte bota en MRSA-infektion, vilket begränsar behandlingsmöjligheterna och kräver specialiserade preparat.
Intravenöst tillfört vankomycin är fortfarande effektivt vid de flesta allvarliga MRSA-infektioner som kräver kraftfull antibiotika. Det första dokumenterade fallet av vankomycinresistent MRSA upptäcktes dock 2002, vilket visar att även reservbehandlingen kan hotas av fortsatt resistensutveckling.
Amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC rekommenderar kliniker att överväga trimetoprim-sulfametoxazol och dokycyklin vid MRSA-infektioner i samhällsmiljö, när patientens tillstånd tillåter det. Vid allvarliga symtom, exempelvis sepsisyndrom (blodförgiftning), bör vårdpersonal snabbt och beslutsamt sätta in intravenöst vankomycin.
Patienter med infekterade sår bör hålla området rent och torrt. Vårdpersonal som vårdar sår bör använda handskar, munskydd och skyddskittel för att undvika smittspridning. Grundlig handhygien och aseptisk teknik är avgörande för att förhindra både nya infektioner och vidare smitta.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online