Svampar finns överallt i vår omgivning. De spelar en viktig roll i ekosystemen, där de fyller den värdefulla funktionen att bryta ner dött organiskt material. Även om många växtsjukdomar orsakas av svampar är allvarliga svampinfektioner hos människor relativt ovanliga, med några få undantag. Endast ett litet antal arter har anpassat sig för att kunna överleva i en mänsklig värd.
Även om vi utsätts för potentiellt farliga svampar nästan varje dag hålls de vanligtvis i schack av immunsystemet. Vissa svampar ingår dessutom i den normala mikrofloran som lever i och på människokroppen. Mildare hudinfektioner är vanliga och sällan livshotande. Allvarligare svampinfektioner (mykoser) kan dock uppstå när den normala floran kommer ur balans, eller när svampar tar sig in i kroppen via lungorna eller genom ett sår i huden. Risken för en allvarlig infektion ökar kraftigt när immunförsvaret inte fungerar som det ska.
Svampen Candida albicans förekommer naturligt i den kvinnliga vaginaltrakten. Under vissa omständigheter kan den växa okontrollerat. Svampen delar sin miljö med bakterier, och mellan dem bör råda en hälsosam balans. Om detta "ekosystem" störs på ett sätt som gynnar jästtillväxt kan en infektion uppstå. Det kan ske när pH-värdet blir för lågt (ökad surhet), eller när antibiotika minskar mängden nyttiga bakterier. Jästsvampinfektioner orsakade av Candida kan också bero på bristfällig hygien, inre skador, sexuell smitta eller ett immunsystem som försvagats av läkemedel, HIV eller annan sjukdom. Candidainfektion i munhålan eller på huden är vanligt hos spädbarn och vuxna med nedsatt immunförsvar.
Malassezia är en annan jästsvamp som normalt växer ofarligt på huden. Den kan dock orsaka infektioner som visar sig som kliande utslag.
Dermatofyter är svampar som har särskilda anpassningar som gör att de kan kolonisera hud, hår och naglar hos människor (och andra djur). Dessa svampar trivs i den varma och fuktiga miljö som ofta finns nära kroppen, och de har enzymer som kan bryta ner de specifika proteiner som finns i hud, hår och naglar.
Ytliga (ej djupt penetrerande) infektioner orsakade av dermatofyter kallas tineainfektioner och namnges efter den kroppsdel som drabbats:
Så länge immunsystemet inte är nedsatt är dessa svampinfektioner inte livshotande.
Lunginfektioner uppstår när man andas in svampsporer från luften. Sporer andas in dagligen utan att göra någon skada, men om det finns en underliggande sjukdom eller ett försvagat immunförsvar kan sporerna gro och svampen kolonisera lungorna. Infektionen kan förbli lokaliserad i lungan och ge endast lindriga symtom, eller till och med inga symtom alls. Hos en frisk person läker svampinfektioner i lungorna ofta av sig själva.
Vid immundefekt kan infektionen däremot spridas från lungorna till andra delar av kroppen och utvecklas till en disseminerad sjukdom. Dessa djupa mykoser kan vara svåra att bota och kräver ofta en lång behandlingsperiod. Transplantationspatienter löper särskilt stor risk att drabbas av aspergillusinfektion som börjar i lungorna och sedan sprider sig. Denna känslighet beror på de immunsupprimerande läkemedel som ges före, under och efter operationen.
Svampceller kan försas in i kroppen när svampar finns på ett föremål som genomborrar huden. Detta kan hända vid arbete eller friluftsliv utomhus, eller i alla situationer där huden skadas eller skärs och kommer i kontakt med organiskt material – något som exempelvis kan inträffa vid en motorcykelolycka. Infektionen kan förbli lokaliserad till området och svarar då ofta bra på behandling, men den kan också sprida sig. Som gäller vid alla former av spridd svampsjukdom är prognosen ogynnsam om inre organ, ben eller hjärnan drabbas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online