Denguefeber är en myggburen infektionssjukdom som förekommer endemiskt i fuktiga tropiska regioner. Sjukdomen orsakas av denguevirus, som framför allt överförs via myggan Aedes aegypti. De allvarligaste fallen utvecklas till hemorragisk feber med ökad kärlpermeabilitet, leverpåverkan och i värsta fall dödlig utgång.
Differentialdiagnostik vid misstänkt denguefeber omfattar undersökning av utslag, feber, tecken på blödningar och ökad kärlpermeabilitet, samt kliniska blodprover såsom fullständig blodstatus (CBC), albumin och leverfunktionstester. Denna artikel går igenom hur leverfunktionstester används vid diagnostik av denguefeber.
Denguefeber är endemisk i Sydostasien, Afrika, Stillahavsområdet och tropiska delar av Amerika. Varje år registreras mellan 50 och 100 miljoner fall av dengueinfektion världen över, varav flera hundra tusen utvecklas till denguehemorragisk feber (DHF). Den hemorragiska formen är dödlig hos cirka 5 procent av patienterna. Resenärer som återvänder från dengueendemiska områden bidrar dessutom årligen till mellan 100 och 200 denguefall i USA.
Leverfunktionstest är ett av flera verktyg vid diagnos av denguefeber. Patienter som söker vård med feber, influensaliknande symtom, huvudvärk, smärta bakom ögonen och utslag i dengueendemiska områden bör genomgå en komplett blodundersökning, inklusive ett leverfunktionstest.
Läkare bör också överväga denguefeber hos patienter med nylig reshistorik från dengueendemiska regioner.
Vid kroppsundersökning kan en förstorad lever upptäckas (2–4 cm under revbensbågens kant). Leverförstoring förekommer oftare vid allvarliga fall av denguechocksyndrom.
Leverfunktionstester (LFT) mäter nivåerna av bilirubin, ammoniak och olika enzymer i patientens blodprov. Förhöjda värden är inte specifika för denguefeber – serologi och virusisolering krävs för att definitivt bekräfta en dengueinfektion.
Bilirubin är en nedbrytningsprodukt av blodets hemoglobin och ger gallan dess karakteristiska färg. Förhöjda nivåer av okonjugerat bilirubin tyder på leverdysfunktion kopplad till leversjukdom eller infektion snarare än galldränagehinder. Förhöjt bilirubin kan kliniskt visa sig som gulsot (ikterus), men gulsot är sällsynt hos patienter med denguefeber.
Ammoniak omvandlas normalt till urea av levern innan det utsöndras via urinen. Förhöjda nivåer tyder på nedsatt leverfunktion.
Leverenzymer såsom aspartataminotransferas (ASAT/AST), alaninaminotransferas (ALAT/ALT), alkaliskt fosfatas (ALP) och gamma-glutamyltransferas (GGT) stiger vid leverpåverkan.
Förhöjda leverfunktionstestvärden kan också tyda på andra kroniska och akuta sjukdomar och infektioner, exempelvis levercirros, mononukleos, hepatit och hjärtsjukdom. Tolkningen av resultaten måste därför alltid ta hänsyn till den kompletta kliniska bilden.
Patienter med denguefeber uppvisar i regel förhöjda värden vid leverfunktionstester. Förhöjda nivåer av ASAT, ALAT och GGT ses hos de flesta patienter, medan en mindre andel även uppvisar förhöjt bilirubin och alkaliskt fosfatas.
Stegringen av ALAT och ASAT är vanligtvis lätt till måttlig, men kan i vissa fall överstiga den övre normalgränsen med mer än en tiopotens. Högre enzymnivåer är ofta förknippade med hemorragiska manifestationer.
ASAT ligger generellt sett högre än ALAT. Leverenzymnivåerna når sin topp runt dag nio efter sjukdomsdebut och återgår därefter till normala värden inom två veckor.
Leverfunktionstestresultat vid denguefeber skiljer sig inte markant från dem som ses hos patienter med hepatit B eller hepatit C, och samtidig infektion är en reell möjlighet. När viral hepatit övervägs som diagnos hos en patient från ett område där denguefeber är endemisk bör denguefeber därför också betraktas som en möjlig orsak till förhöjda levervärden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online