Denguefeber är en virussjukdom som främst drabbar människor i tropiska områden samt vissa delar av Afrika. Sjukdomen orsakas av fyra olika varianter av flavivirus och överförs via myggstick. Den kallas även "benbrytarfeber" (breakbone fever) på grund av de intensiva värkarna i muskler och leder som den medför.
En pandemi av denguefeber bröt ut under 1950-talet i Nordamerika, Afrika och Asien. Sedan 1990-talet har dengue blivit den näst viktigaste myggburna sjukdomen i världen, efter malaria. Alla fyra typer av denguefeber ger likartade symtom, men det finns ingen korsimmunitet mellan typerna – en person som haft en typ kan därför insjukna på nytt i en annan.
Utbrott av denguefeber i ett drabbat område tenderar att återkomma med fem till sex månaders mellanrum. Detta beror på säsongsbetonade faktorer i kombination med den tillfälliga immunitet som infekterade personer utvecklar mot samtliga virusstammar. När denna immunitet avtar blir hela befolkningen i riskområdet sårbar igen, och nästa våg av epidemin är då förestående.
De vanligaste symtomen vid alla fyra typer av denguefeber är huvudvärk, muskel- och ledvärk, feber samt hudutslag. Utslagen är oftast klart röda och uppträder först på bröstet och de nedre extremiteterna, men sprider sig så småningom till resten av kroppen. Infektionen kan även drabba matsmältningssystemet, vilket leder till illamående, diarré och andra magbesvär.
En diagnos av denguehemorragisk feber ställs utifrån fyra kriterier:
Den viktigaste delen av vården är att förebygga eller motverka cirkulatorisk chock. Patientens vitala parametrar bör kontrolleras noggrant mellan dag två och dag sju efter insjuknandet, eftersom denna period är kritisk för överlevnaden. Vätsketillförseln bör ökas för att undvika uttorkning, och vid mer uttalad dehydrering ges vätska intravenöst. Om blodplättsvärdet sjunker kraftigt eller om blödningarna blir omfattande kan en transfusion av blodplättar vara nödvändig.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online