Naturligt reservoar och näringskällor
Vibrio cholerae är en halofil, Gram-negativ bakterie hemma i brackiga och kustnära vatten. Dess miljödiät är förvånansvärt specifik och förklarar mycket om dess ekologi och epidemimönster.
Primära kolin- och energikällor
- Kitin: En polymer av N-acetylglukosamin från kräftdjurs exoskelett (copepoder, zooplankton). V. cholerae uttrycker kitinaser som gör det möjligt att använda kitin som ensam kolkälla.
- Alg-exsudat: Löst organiskt material (DOM) från fytoplanktonblomningar – inklusive sockerarter, amino-syror och organiska syror.
- Zooplankton-associationer: Bakterien koloniserar copepodäggsäckar och ytor, vinner näring, skydd och spridning.
- Fekalt organiskt material: I förorenade vatten utnyttjar den näring från mänskligt och djuravfall.
Överlevnadsstrategier
- Livskraftig men icke-odlingsbar (VBNC) tillstånd: Under stress (kallt, svält) går bakterien in i vilotillstånd och återaktiveras när näring återkommer.
- Biofilmbildning: På kitinösa ytor, fytoplankton och sediment.
- Horisontell genöverföring: På kitin induceras naturlig kompetens, vilket tillåter bakterien att förvärva virulensgener (t.ex. CTXφ-fagen som kodar för kolera-toxin).
Ekologisk betydelse
Kitinutnyttjande kopplar V. cholerae direkt till zooplanktonblomningar, vilket förklarar koleraepidemiers säsongsmönster. Klimatförändringar, genom att uppvärmma kustområden, expanderar bakteriens habitatområde och kan potentiellt öka utbrottsrisk.
