I mellantida England var smittkoppor en fruktad, återkommande epidemi utan specifik kur. Hanteringen vilar på stödjande vård, sedvanor och tidiga isoleringsmetoder.
Vanliga "behandlingar" (mest ineffektiva eller skadliga)
- Isolering: Smittade isolerades i separata rum eller pesthus – den enda evidensbaserade åtgärden.
- Blodlättning: Aderlättning eller igelkott för att "balansera humörer"; försvagade patienter ofta ytterligare.
- Avföringsmedel: Kräkmedel/lavemedel för att "utdriva gifter"; orsakade dehydrering.
- Örtbotemedel: Pillerbark (salicylater) för feber/smärta; fläderblomma, röllika, ringblomma te – bara symtomlindring.
- Sympatisk magi: Röda gardiner, rött ljus, röda föremål (färgen på utslaget troddes "draga ut" sjukdomen).
- Bön, pilgrimsfärder, helgonreliquier: Andlig intervention.
Stödjande vård
- Sängvila, vätskeintag (öl, buljong), värme.
- Ren sängkläder, ventilation (miasmateori).
- Omvårdnad av överlevande (antogs immuna).
Utfall
- Fallfatalitet: 20–30% (högre hos vuxna, barn <5).
- Överlevande: permanenta pockmärken, ibland blindhet (hornhinneskador), leddeformiteter.
- Ingen immunitetsgaranti – reinfektion möjlig (dock sällan).
Vändpunkt
Variolation introducerades i England 1721 (Lady Montagu); Jenners vaccination 1796. Systematisk vaccination ledde till brittisk obligatorisk vaccination (1853) och eventuell global utrotning (1980).
Mellantida smittkoppsvård var medkännande men empiriskt begränsad; isolering var det enda effektiva folkhälsoverktyget.
