Människor som lever med lupus vet vilken plåga sjukdomen kan medföra. Även om behandlingen har förbättrats de senaste åren är sjukdomen extremt allvarlig i sin mest aggressiva form. Dessutom kan andra åkommor skapa ännu större oro för personer med lupus. Därför är det avgörande att undvika vanliga tillstånd – särskilt infektioner, som ofta visar sig som bihåleinflammation.
Lupus är en kronisk autoimmun sjukdom där immunsystemet angriper kroppens egna vävnader och organ. Detta orsakar inflammation som kan drabba leder, hud, blodkroppar, njurar, lungor och hjärta. I sin svåraste form kan sjukdomen vara livshotande. Läkare har dock haft goda resultat med läkemedel som dämpar immunförsvaret, vilket gör att det i mindre utsträckning angriper kroppens egna organ.
Den allvarligaste formen är systemisk lupus erythematosus (SLE), som kan påverka nästan vilken del av kroppen som helst. SLE är den form som oftast ligger till grund för en diagnos. Diskoid lupus erythematosus drabbar endast huden. Läkemedelsinducerad lupus orsakas av vissa mediciner som används mot andra sjukdomar och brukar försvinna när medicineringen avbryts. Neonatal lupus är en ovanlig form som utvecklas hos nyfödda barn.
Bihåleinflammation kan bero på flera olika orsaker och vara såväl viral som bakteriell. Den kan exempelvis utvecklas efter en vanlig förkylning eller vara ett symtom på virusflu, inklusive H1N1-viruset. Infektionen leder till inflammation i näsgångarna, vilket blockerar bihålornas normala dränage.
När en bihåleinflammation uppstår arbetar kroppens vita blodkroppar för att bekämpa infektionen – men så är inte fallet för personer som behandlas för lupus. Enligt Dr. Donald E. Thomas Jr., verksam i Maryland, är immunsystemet hos dessa patienter undertryckt. Undertryckandet hindrar immunsystemet från att angripa kroppens egna organ, men det hindrar samtidigt immunsystemet från att effektivt bekämpa infektioner. Detta ökar risken för att infektionen sprider sig i kroppen.
Enligt Thomas är det patienter med SLE som får de högsta medicindoserna – och därmed den kraftigaste immundämpningen – som löper störst risk. Han säger att personer som avlider inom de första åren efter en lupusdiagnos oftast dör av en kombination av lupus och svår infektion. Han uppskattar att en infektion bidrar till 20–50 procent av dödsfallen bland lupuspatienter.
Enligt Thomas bygger en lyckad lupusbehandling i hög grad på att känna till de komplikationer som sjukdomen kan medföra. Först då kan patienter vidta åtgärder för att undvika farorna och förstå när behandling behövs. Ett sätt att minska risken för infektion är att använda alternativa behandlingsformer mot lupus. Thomas rekommenderar Plaquenil, en medicin som behandlar lupus utan att dämpa immunsystemet. Han påpekar även att solskydd är nödvändigt, eftersom solens ultravioletta strålar förvärrar lupussymtomen.
Thomas rekommenderar dessutom vaccinationer, som kan stoppa vissa infektioner innan de hinner uppstå. Ett pneumoniavaccin som heter Pneumovax är ytterst viktigt, enligt Thomas. Vaccinet bör ges minst två gånger, med fem års mellanrum. Personer med SLE bör också ta årlig influensavaccination. Thomas betonar att sprutan inte orsakar influensa. I september 2009 meddelade han att den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC rekommenderade H1N1-vaccinet till personer med SLE i åldern sex månader till 64 år.
Även om vaccinationer kan hjälpa finns det några som bör undvikas. Levande virusvacciner, som MPR-vaccinet (mot mässling, påssjuka och röda hund) samt vacciner mot polio, gula febern och tyfoidfeber, måste undvikas av personer med SLE.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online