Det talas ofta om drogbehandling och rehabiliteringscenter i media, särskilt när kändiser får problem med missbruk. Men verklig drogbehandling är hårt och krävande arbete för alla inblandade – både den beroende och de anhöriga. Det finns flera olika former av rehabilitering och många faktorer att ta hänsyn till innan man väljer rätt anläggning och den mest effektiva behandlingsformen.
Den första delen av drogbehandlingen börjar i den beroendes eget sinne. Ingen läkare eller vän, hur välmenande de än är, kan hjälpa en alkoholist eller annan beroende person som inte själv vill förändra sitt liv. Broschyren Är jag beroende?, som ges ut av Anonyma Narkomaner, innehåller ett dussin frågor som hjälper till att bedöma hur allvarligt ett beroende är.
Idealt söker den beroende själv kontakt med ett behandlingscenter efter att ha erkänt sitt problem, i stället för att vänta tills familj och vänner tvingas arrangera en intervention. Om en intervention ändå blir nödvändig för en motvillig person bör anhöriga se till att transporten till behandlingscentret är säkerställd och att någon följer med personen tills denne är tryggt inskriven.
Innan intagningen är det viktigt att lösa frågor kring sjukförsäkring samt packa kläder, hygienartiklar och andra vardagsprylar som behövs under vistelsen. Se också till att en vän eller familjemedlem kan ta hand om posten, mata husdjuren och sköta andra praktiska göromål hemma under tiden.
När man väl kommit in i behandlingen avgör beroendets svårighetsgrad programmets längd och inriktning. Vissa personer behöver endast en kort avgiftning på några dagar, medan andra kan behöva vistas på ett boende i upp till ett år. Avgiftning innebär att kroppen helt renas från drogen i fråga – vid narkotika som metamfetamin kan processen ta upp till en vecka.
När det skadliga ämnet lämnat kroppen kan öppenvård och samtalsterapi vara tillräckligt för mindre allvarliga fall. Vid tunga beroenden rekommenderas däremot korttids- eller långtidsboende, allt från en månad upp till ett år. De bästa förutsättningarna för återhämtning finns i en gemensam miljö med medicinsk vård, terapi på plats och möjlighet att utbyta erfarenheter med andra som befinner sig i samma situation.
Långvarigt beroende personer, särskilt de som blivit gripna och dömda flera gånger för narkotikabrott, har oftast störst nytta av långtidsboenden. Dessa ibland så kallade halvvägshus erbjuder en samhällsnära miljö med yrkesutbildning och studier, vilket ger den beroende bättre förutsättningar att återgå till ett fungerande liv i samhället.
Efter tiden på ett halvvägshus är det avgörande att fortsätta delta i Anonyma Narkomaner eller annat tolvstegsprogram för att förbli fri från droger och alkohol. Fortsatt beteendeterapi och annat stödjande samtal är dessutom nödvändigt i de flesta fall för att bibehålla en varaktig återhämtning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online