Orsakerna till att konventionell behandling av drog- och alkoholproblem ofta misslyckas är i grunden enkla. Dagens paradigm bygger på föråldrade metoder som upprepade gånger visats sakna effekt, samt på ett alltmer ifrågasatt ”sjukdomsbegrepp” kring alkoholism som saknar vetenskaplig och medicinsk grund som tål granskning och forskningsdata. Trots detta vilar den största delen av behandlingen i USA fortfarande på fundamentalistiska religiösa dogmer som kräver en maktlös underkastelse under en högre makt – dogmer som berövar deltagarna deras självförtroende, holistiska värderingar och möjligheten till ett meningsfullt engagemang i samhället.
De flesta hamnar i behandling på grund av yttre press – allt från ihärdigt tjat till intensiva, konfrontativa interventioner, ultimatum och i värsta fall olagligt tvång. Pressen utövas av oroade vänner och anhöriga som inte vet vad de ska göra (och som sällan får höra talas om alternativa metoder av alkoholkonsulenter), av ett likgiltigt rättsväsen, av instanser som utfärdar yrkeslegitimationer eller av arbetsgivare och företagshälsovård. I värsta fall hämtas personen och förs till ett slutet behandlingshem utan att få säga sin mening och utan någon ärlig bedömning som skulle kunna placera hen på ett diagnostiskt spektrum och därmed ligga till grund för en individualiserad behandling. Personen klassificeras helt enkelt som alkoholist, med ett svartvitt beslut, och behandlas enligt principen ”en storlek passar alla”. Har hen dessutom en samtidig psykisk ohälsa – så kallad dubbel diagnos – är utsikterna ännu sämre: den psykiatriska kompetensen saknas ofta och medicinering kan till och med nekas.
Redan från första stunden övertygas deltagarna om att deras sinne är gröt och att de bör överge all fri och självständig tankeverksamhet (många program begränsar läsningen till material som programmet själv godkänt). De får lära sig att den enda vägen till återhämtning går via en påtvingad andlig upplevelse, maktlös underkastelse under en högre makt och anslutning till fundamentalistiska religiösa dogmer – allt understött av alkoholkonsultationer, konfrontativt grupptvång, alkoholupplysningsfilmer, 12-stegsfacilitering och liknande tekniker. Samtliga dessa metoder hamnar långt ned på den negativa sidan i Hester och Millers metaanalys av behandlingars effektivitet från 2003.
Helt enkelt därför att människor inte svarar på mallartade, standardiserade behandlingsprogram eller på att deras känsla av personlig kontroll angrips med hot om självuppfyllande profetior. Det handlar om problem som blåses upp ur proportioner utan att någon ordentlig utredning eller bedömning görs i förväg; om de mest funktionsnedsatta, som knappt klarar av att styra sina egna liv, som lyfts fram som förebilder; och om livsstilar som tvingas på deltagarna, där kontakten i huvudsak består av andra återhämtande alkoholister i stället för av mångsidiga, stödjande och meningsfulla gemenskaper.
Att få höra att man lider av en livslång, obotlig sjukdom är både osant och stigmatiserande, och det är särskilt olämpligt för unga människor. Det stör också den naturliga ”mognadsprocessen” (så kallad maturing out), genom vilken många med åren minskar eller helt lägger bort sitt drickande utan någon behandling alls. Sjukdomsmodellen tillskriver alkoholen en falsk, överdriven makt och skyller alla personens problem på drycken – vilket hindrar individen från att utveckla starka värderingar och ett ansvarstagande inför sig själv och samhället i stort.
Kanske det viktigaste skälet till misslyckandet är att den konventionella behandlingen utesluter andra stärkande metoder som forskningen visat faktiskt fungerar.
Forskningen pekar på att metoder som motiverande samtal (MI), kognitiv beteendeterapi (KBT) och sekulära självhjälpsprogram som SMART Recovery ofta ger bättre resultat. De bygger på individens egen motivation, självbestämmande och konkreta verktyg för förändring – i stället för skuld, skam och maktlöshet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online