Hemlösa personer utgör en särskild utmaning för yrkesverksamma inom missbruks- och psykiatrivården. Många har blivit hemlösa till följd av ett missbruksproblem, och de behöver ofta omedelbar tak över huvudet för att kunna påbörja behandling av de problem som ursprungligen orsakade deras emotionella instabilitet.
Uppskattningsvis har 20–35 procent av den hemlösa befolkningen missbruksrelaterade problem, och 10–20 procent av dessa bedöms dessutom ha minst en ytterligare psykiatrisk diagnos. Många undviker hemlöshet genom att bo hos generösa vänner och familjemedlemmar. Samtidigt är många missbrukare endast en lön bort från hemlöshet, med arbeten som hotas av missbruksbeteenden som påverkar arbetsprestationen.
Enligt National Healthcare for the Homeless Council får endast en fjärdedel av de personer i USA som behöver beroendevård faktiskt sådan behandling. Hemlösa försvårar problemet ytterligare, eftersom de är ovanligt svåra att nå och behandla på grund av bristande stabilitet i boendesituationen och emotionell instabilitet. För att en hemlös person ska kunna behandlas effektivt för sitt missbruk krävs ett adekvat boende, så att hen kan påbörja och upprätthålla en stabil livsstil.
Tvångsvård är ofta det bästa alternativet för hemlösa, som fysiskt, ekonomiskt eller känslomässigt kan ha svårt att åta sig konventionella behandlingsformer. Enligt National Institute on Drug Abuse (NIDA) är frivillighet inget nödvändigt villkor för att missbruksbehandling ska vara effektiv. För hemlösa är frivillig behandling dock inte alltid ett realistiskt alternativ förrän personen stabiliserats genom avgiftning och skyddats från gatulivets tuffa villkor. Dessutom kan behandling av andra psykiatriska problem vara nödvändig.
Både klienten och behandlingspersonalen kan ställas inför utmaningar när det gäller personens delaktighet i behandlingsprocessen. Hemlösa missbrukare lider ofta av social isolering och tenderar att misstro myndigheter. Den hemlöse kan uppfatta rådgivare och personal som auktoritetsfigurer, vilket kan leda till besvikelse och distans inför behandlingen.
Flera olika behov uppstår samtidigt i vården av denna grupp och gör engagemanget ännu svårare: behov av medicinsk vård och psykiatriska tjänster, boende, arbete samt god kost och näring.
Avhoppsfrekvensen vid missbruksbehandling är högre bland hemlösa än i befolkningen i övrigt. Enligt forskning som citerats av National Health Care for the Homeless Council avbryter omkring två tredjedelar av de hemlösa klienterna behandlingen i förtid. Andra uppskattningar anger att hela 80 procent inte fullföljer sina behandlingsprogram. Tyvärr är dessa siffror konsekventa i hela landet.
Definitionerna av framgång i missbruksvården kan behöva anpassas när det gäller hemlösa. Tillfrisknandet kan ta längre tid och innefatta större risk för återfall samt fler faktiska återfall i drogbruk än vad som är vanligt i den övriga befolkningen. Framgång för denna grupp bör därför mätas utifrån förbättringar i kvalitet och längd på perioder utan substanser. Tillfrisknande bör ses som en livslång process som ofta inkluderar återfall och år av träning i att leva ett drogfritt liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online